onsdag 24 maj 2017

65. Johanna Nilsson: Levande läppar rekommenderas


Till skillnad från i den första, andra och tredje novellen i den här boxen blir det nu till sist åka av. Dekadent studentliv à la Den hemliga historien! (Enda nackdelen är väl att det är i Uppsala; min studentstad är som bekant en annan.) Och mitt i orgierna är det också flera gånger väldigt, väldigt roligt.

64. Sara Kadefors: Till varje pris


Tredje novellen i kvartetten om att vara ung tar steget in i yrkeslivet. En ung kvinna (det är mest sådana överlag) jobbar i någon sorts jourbutik och upplever det nog många har upplevt på något tillfälligt jobb utan större krav på kvalifikationer eller engagemang. Tristessen är på nivå med novell ett och två, väl beskriven men det är en lite deprimerande bild av att vara 20 någonting som ges i de här berättelserna.

63. Elin Bengtsson: En vinterlek


Den här andra novellen i Novellix' kvartett om att vara ung handlar om hur det kan vara att möta en gammal klasskompis som man inte har haft kontakt med sedan man slutade skolan - och inte minst vad man kan ta sig för när det var en "kompis" man inte alls vill återknyta bekantskapen med. Upplösningen är nästan Roald Dahlsk, och det gillar jag, men den passar inte riktigt ihop med resten. Liksom med den första är det lite sorgligt att ingen verkar trivas med sin tillvaro.

62. Sandra Beijer: Juan-les-Pins


Förra veckan landade Novellix' senaste box/ask hos mig, fyra noveller på temat att vara ung. Som av en händelse är det fyra kvinnliga författare, varav jag inte har läst någon tidigare.

Den här första handlar om ett gäng tonårstjejer som går i skolan terminen innan de ska på språkresa till Juan-Les-Pins. De har det ändå inte så roligt, framför allt är de utsatta för olika former av trakasserier av killarna i skolan. Det är bra fångat, men kanske det korta formatet inte riktigt gör berättelsen rättvisa.

tisdag 23 maj 2017

61. Kerstin Norborg: Avfallskvarn


Den här radionovellen sändes första gången redan förra sommaren, men till skillnad från den förra är jag rätt säker på att jag inte hade hört den här tidigare. Den utspelar sig i eller möjligen i närheten av Kristianstad, och eftersom jag själv har vuxit upp där kände jag väl igen beskrivningarna av blåsten över slätten när familjen är på cykelutflykt. Berättaren, en kvinna, städar ur sitt gamla barndomshem, minns sin egen uppväxt, återberättar episoder och hittar så småningom ett brev. Hon tänker som säkert många har gjort, att det är ett brott mot integriteten att läsa det, men nästa tanke är ett försvar - att om det inte hade varit meningen att det skulle läsas kunde hennes mor ha bränt det eller kört det i avfallskvarnen, det allra mest moderna när de flyttade in i sin villa med grön heltäckningsmatta och bidé. Ja, ni ser vilken tidskapsel det blir. Det är nog det jag fastnar mest för, inte så mycket vad som egentligen händer, för det är ganska lite.

söndag 21 maj 2017

60. Edward Lear: Nonsense


Tyvärr blir de här Penguins små svarta klassiker ganska fula på bild; de ser ut att vara mycket mer slitna än de i själva verket är.

Det här är en liten samling med fjorton dikter av den engelske nonsensmästaren Edward Lear. Han har uppenbarligen skrivit mycket mer i genren, och är numera mest ihågkommen, verkar det som, för att ha populariserat limericken. Här finns det dock inte någon sådan utan det är den sortens dikter som kan handla om förmänskligade djur ("The Duck and  the Kangaroo" och "The Owl and the Pussy-cat", för att nämna ett par) och levande hushållsutensilier.

Den närmaste svenska motsvarighet jag kan komma på är Lennart Hellsing, och knappt hade jag tänkt det så kom jag till en dikt, "The New Vestments", om en herre som har exempelvis en brödlimpa till hatt, väst och byxor av fläskkotletter samt rock av kålblad. Då är det inte långt till Hellsings trekantige gubbe med "hatten kantad med korvaskinn", för att inte tala om Hasse Alfredsons limerick om "en dam ifrån Leopoldville [som] bär en kjol, som hon sytt utav dill". Lady Gagas köttklänning att förglömma.

59. Tony Samuelsson: Hermann Göring


Noveller gör sig verkligen bra för lyssning, och Radionovellen är alldeles extra bra, eftersom de ligger kvar ett helt år efter sändning. Jag blev faktiskt så biten av förrförra veckans fem novellpriskandidater att jag tänkte ta mig för att lyssna i kapp på de andra som fortfarande är tillgängliga. Den här sändes alltså första gången i juni 2016, och frågan är om jag inte har hört åtminstone lite av den, för det var en del jag kände igen. Det kan ha varit i bilen eller något liknande oplanerat tillfälle.

Berättaren kommer i kontakt med sin barndomsvän Hermann, kallad Hermann Göring, som vill träffas igen. Större delen av berättelsen är en återblick på den ganska korta tid i slutet av mellanstadiet när berättaren och Hermann gjorde lycka på roliga timmen och hade annat skoj för sig. Efter ett tag förstår man att det inte stod helt rätt till med Hermann och hans familj, och att öknamnet inte kom till av en slump.

Jag tyckte den här novellen var riktigt bra; framför allt är det en liten pärla av den sorten som är precis lagom lång och inte alls pockar på att bli utvidgad till en roman eller ingå i ett större sammanhang. För genren är det ett gott betyg, vill jag påstå.

onsdag 17 maj 2017

58. Fantomdiligensen och andra viktorianska spökhistorier


Femton spökhistorier finns det i den här samlingen, som också kommer från bibliotekets skräckhylla. Här förekommer sådana storheter som Charles Dickens och Arthur Conan Doyle, men också några helt bortglömda författare, som ändå på sin tid var storsäljare. En av historierna överlappar för övrigt med en liten samling som jag läste för ett par veckor sedan.

Som många antologier bör den här inte sträckläsas. Ett plus för min del är att alla berättelserna är lagom långa för till exempel en lunchläsning. Allt är förstås inte gastkramande numera, men några stycken tycker jag är riktigt bra. Passagerarna i titelnovellens diligens (som förstås är döda) påminner förresten mycket om tomt stirrande morgonpendlare.

måndag 15 maj 2017

57. Susanne Jansson: Offermossen


Det är inget riktigt fel på någonting i den här boken, men det finns heller ingenting som lyfter den över den nivån. Det tar lite för lång tid innan själva historien kommer loss, men utan att det blir så segt att man ger upp. Det är lite för långa förklarande avsnitt, både i berättande form och när karaktärerna föreläser för varandra, men de är inte så störande att man ger upp. Och det är lite för många, lite för ointressanta personer, men inte så många att man ger upp. Kanske jag hoppas att det ändå ska bli lite bättre, men det blir bara halvbra ända fram till slutet.

Det handlar alltså om en mosse i Dalsland och om Nathalie, som är uppvuxen i närheten och nu kommer tillbaka för att på något sätt ta prover som hon behöver till sin doktorsavhandling. Det är upplagt för att handla om henne, men perspektiven skiftar så att det är svårt att se henne som en riktig huvudperson, när den unge man hon lär känna blir nedslagen ute på mossen, och man undrar hur det hänger ihop. Sedan får man också ett tag följa polisens arbete med överfallet (och så småningom en del annat), inte minst polisfotografen Maya, som också är fotokonstnär och knuten till en närliggande konstskola. Det är lite för många trådar, och en del personer hade kanske hellre kunnat få vara mer biroller än huvudroller i vissa avsnitt.

Sammantaget blev jag lite besviken, men det beror nog också på att jag hade höga förväntningar. Det är mer som en ordinär svensk landsortsdeckare (som det finns så många av numera) än något som förtjänar placering på bibliotekets genrehylla "Skräck".

56. Bea Uusma: Expeditionen. Min kärlekshistoria


Månadens cirkelbok var den sista på temat biografier, och en diskussionsfråga är förstås om det är en biografi om Andrée (och hans två följeslagare på polarexpeditionen 1897) eller om Bea Uusma själv. Det är nog mest det senare, en berättelse om hur hon blir närmast besatt av att hitta lösningen på vad som hände, och om hur hon därför tar sig både till Svalbard, där ballongen lyfte, och till Vitön, där de tre männen så småningom dog. Vi konstaterade gemensamt det som jag tror att jag har skrivit om här mer än en gång, att man kan bli intresserad av nästan vad som helst om det berättas av någon som själv är intresserad och kan göra det på ett bra sätt. Vi tyckte också att det var fascinerande att hon lyckas göra något nytt av det här materialet, som det ju har skrivits ett antal böcker om tidigare.

Jag läste - som även den trogne följaren kan vara ursäktad att ha glömt - den här boken 2013, i samma veva som den fick Augustpris. Då hade jag lånat den illustrerade utgåvan på biblioteket, men nu köpte jag pocketen, där det mesta av bildmaterialet har utgått. Jag rekommenderar nog att man försöker unna sig den illustrerade, som vad jag förstår fortfarande inte har kommit på rean, fyra år senare. Numera måste det vara något av ett rekord.