torsdag 19 oktober 2017

199. Göran Dahlberg: Att umgås med spöken


Här blir jag inte riktigt klok på vare sig form eller innehåll. Det är 125 stycken "mikroessäer", det vill säga från en mening upp till kanske femton rader, oftast på temat spöken i olika bemärkelser. Något sammanhang får jag inte, och är inte säker på att man ska få det, men inte heller som enskilda texter tycker jag att de 125 talar till, eller tilltalar, mig. Snarare känns det som om jag inte förstår det fina och viktiga, och det är ingen bra känsla vid läsning.

198. Cecilia Davidsson: Det var länge sedan det var så här spännande


Ett spontanlån på biblioteket kan bli hur som helst. Jag erkänner att jag föll helt för omslaget, som alltså ska vara på det här hållet. Inuti är boken däremot vänd på vanligt håll.

Sådär 150 sidor med femton korta noveller skulle kunna bli lite lättviktigt, men det här är otippat bra. Lite påminner den om en annan samling som jag läste i somras, men den här är roligare och mer skruvad. Omslagsfliken kallar det för "det absurda i det banala", och det är väl beskrivet.

197. Eva Ibbotson: Hemligheten på perrong 13


Eva Ibbotson slog igenom med Den stora spökräddningen, som jag har läst många gånger, men sedan blev det nog så att jag växte ifrån hennes böcker innan det hann komma så många fler. Den här är från 1994, och då läste jag annat. Nu tog jag mig ändå för att låna hem den, eftersom den har blivit diskuterad i anslutning till Harry Potter-universumet.

Visst finns det en del i den här historien som kan ha inspirerat J K Rowling. Perrong 13 finns på King's Cross Station i London, där också Harrys perrong 9 3/4 finns. Den här är däremot övergiven och blir bara intressant vart nionde år, när en guppel, ett slags maskhål, är öppet i nio dagar. När vi kommer in i handlingen är det snart dags för en sådan öppning, och den är viktigare än någonsin. Genom guppeln kommer man nämligen till (och från) Ön, varifrån kungaparets son, en prins, vid förra öppningen försvann (eller slarvades bort, om man ska vara helt ärlig). Han har sedan dess bott i London, men ska nu återföras till sina riktiga föräldrar.

Här finns förstås en annan parallell till Harry Potter med en pojke som växer upp i en vanlig (nåja) familj, omedveten om sitt ursprung. Men den förmodade prinsen har här mer gemensamt med Harrys odräglige kusin Dudley och är föga intresserad av att följa med undsättningsexpeditionen, som består av en trollkarl, en fe, en jätte och en häxflicka (se omslaget). Det här med bortskämda, odrägliga barn är förresten en sak som verkar återkomma i engelsk barnlitteratur; jag tänker på Eustace i Narnia-böckerna och de övriga fabriksgästerna i Kalle och chokladfabriken.

Det är ganska överbefolkat i handlingen med väsen av diverse slag. Harpyor, sjöjungfrur och veskrikor vimlar omkring i sina respektive habitat, och ska man anlägga ett genusperspektiv kan man säga att det finns starka kvinnliga karaktärer både på den goda och den onda sidan. Det finns dessutom anledning att fundera över förhållandet mellan arv och miljö vad gäller prinsen.

196. Maria Bergström och Emily Ryan: Bernadotte, vår franske kung


Historien om Karl XIV Johan berättas av hans son Oscar (I, skulle han bli) i ett fiktivt brev till hans blivande hustru Josephine. Det innebär att den stannar omkring 1823 och för tiden därefter bara har en kort epilog. Fram till dess är det den kända historien om advokatsonen från Pau, som blir militär och tack vare franska revolutionen kan bli officer, fast han inte är adlig, och så småningom marskalk av Frankrike och kung av Sverige. Däremot är det nytt att det skildras i serieformat, och att man ibland får vara med och höra repliker som man förstås inte kan vara säker på har yttrats precis så:


I samma serie av album finns också andra som handlar om Birger Jarl, Fet-Mats, Carl von Linné, Selma Lagerlöf och regalskeppet Vasa.

195. Per Clemensson och Kjell Andersson: Börja släktforska. Genvägar till din släkts historia


Mina synpunkter på en annan grundbok i släktforskning, som också är kurslitteratur, är delvis relevanta även här. Den här är från 2009, och det har hänt en del sedan dess också vad gäller vilka källor som finns tillgängliga via nätet och olika typer av abonnemang. Här är syftet att överbrygga gapet från nutid till de yngsta källor som är tillgängliga med hänsyn till sekretessgränsen på 70 år. Det gapet är en lucka - förlåt metaforträngseln - som jag har identifierat i mina släktforskningsansträngningar, och det ska framhållas som lovvärt att den fylls.

måndag 16 oktober 2017

194. Doris Lessing: Om katter


Med förra boken i projektet med de kvinnliga nobelpristagarna kom jag i fas med det tänkta tempot, en i månaden. Med den här håller jag tempot, och nu känns det överkomligt att före årsskiftet läsa de återstående två, även om en av dem nog får betraktas som vettande åt det tyngre hållet.

Det här är å andra sidan inte alls tungt, utan en fin skildring av hur det är att leva med katter, som Doris Lessing gjorde större delen av livet, och inte minst hur katterna lever med oss människor. Det börjar redan under hennes uppväxt på en afrikansk farm, där dagens syn på sällskapsdjur inte riktigt har slagit igenom, och fortsätter sedan i olika bostäder i England. Den som har minsta erfarenhet av katter kommer att känna igen sig.

(I den här utgåvan ingår både en ursprunglig version och två kortare tillägg om Rufus och El Magnifico, två sentida tillskott i familjen.)

193. Henrik Bromander: Allt jag rör vid försvinner


Henrik Bromander har varit produktiv i olika genrer, men just här har han skrivit manus åt andra serietecknare, som får sätta sin bildprägel på framställningen. Det är svårt att sammanfatta någon eventuell gemensam nämnare mellan novellerna - som de väl får kallas - men det är ofta lite jobbig stämning, om man får uttrycka det lite banalt. Någon säger eller gör något som någon annan inte tar emot som förväntat, någon säger eller gör något som är helt olämpligt i sammanhanget eller så är det någon som helt avstår från att säga eller göra något förväntat. Allt är inte bra - och framför allt inte roligt - men en hel del är läsvärt.

192. Jean Winand: De egyptiska hieroglyferna


Trots ganska omfattande lingvistikstudier har jag lyckats undgå att lära mig elementa vad gäller hieroglyfer, inser jag när jag läser den här lilla populärvetenskapliga översikten. Här får det räcka med att säga att det inte bara är en bildskrift utan betydligt mer intrikat.

Jag vill påstå att det här är en beskrivning som är alldeles lagom omfattande för att man ska förstå, men inte frestas att hoppa över något. Det är både hieroglyfernas historia och hieroglyfstudiets historia, och om jag ska fortsätta med något skulle det vara det senare. Inte minst är jag nyfiken på Champollion, som knäckte nöten (eller vilken metafor man föredrar) när konsten att läsa hieroglyfer länge hade varit bortglömd.

191. Åsa Schwarz och Sara Tingvall: Viskningar


Sara Tingvall är enligt uppgift huvudperson i en roman av Åsa Schwarz, men jag får erkänna att jag inte riktigt förstår vilken funktion denna lek med fiktionsnivåerna fyller. Liksom tidigare har jag också en annan uppfattning än Storytel om vad som är skräck. Det här är en konstig korsning av storstadsaction och spökhistoria, som jag inte hade fortsatt på om den vore en roman. Nu kommer den undan genom att ta slut innan jag ger upp.

torsdag 12 oktober 2017

190. Kristoffer Leandoer: Fika på vägen


Jag tycker Storytel har lite problem med sin definition av skräckgenren. Det blir inte skräck bara för att det är övernaturligt, och det är den här novellen ett exempel på. Odöda skogsfarbröder på vägkrog är inte det som får kårarna att löpa längs min ryggrad.