fredag 23 juni 2017

91. Torgny Lindgren: Ormens väg på hälleberget


Till minne av Torgny Lindgren, som avled i våras, storsatsar Radioföljetongen i sommar. Dels sänder man hans Minnen, dels finns det två gamla följetonger att lyssna på via hemsidan. En av dem är Pölsan (som jag läste för ett par år sedan och därför avstår nu), och den andra är den här.

Det här är minsann ingenting för känsliga, på mer än ett sätt. En historia om fattigdom under 1800-talets andra hälft i Västerbottens inland är förstås sorglig på många sätt bara genom att vara realistisk. Barn dör, vuxna dör i förtid, vädret gör att de som lever av vad jorden ger får det svårt. Större delen av berättelsen är ett samtal som huvudpersonen har med Vårherre (med betoning på första stavelsen) om hur allt detta kan komma sig.

Ovanpå de naturgivna svårigheterna är också berättaren och hans familj genom tre generationer i klorna på byns handelsman. De lever till stor del i en naturahushållning, men handelsmannen - som också äger deras hemman - i en kontantekonomi. Familjen har helt enkelt inga pengar att betala arrende och andra skulder med, utan får betala med vad de har. Den största tillgången i det sammanhanget är familjens kvinnor, eftersom handelsmannen är ensam.

Här tycker jag att uppläsningen av författaren bidrar mycket till upplevelsen. Jag tror att jag hade haft svårt att läsa texten med den dialekt som den är skriven på (även om författaren i en introduktion säger att han valt bort den genuina dialekten eftersom den skulle vara obegriplig för andra än invånarna där). Nu snarare lyfter det, och jag tror det skulle vara intressant att om ett tag läsa boken på vanligt sätt och då förmodligen höra Torgny Lindgren invärtes.

onsdag 21 juni 2017

90. Johan Theorin: Knackningar


Med viss tvekan valde jag en potentiell rysare till dagens lunch (isterband och stuvad potatis) - man vet aldrig hur äckligt det kan bli, även om Johan Theorin brukar arbeta med andra effekter än så kallat skräckel. Här är det en kvinnlig pensionär med vissa alkoholproblem som hör knackningar från någon annan lägenhet i huset. Vi läsare vet lite mer än hon, men inte så mycket att spänningen försvinner. Utan att vara verklig toppklass är det ett gott hantverk.

89. Gaston Leroux: Fantomen på Operan


Vår bokcirkel börjar i och med denna bok på en ny omgång - vi har ju principen att vi väljer bok varsin gång i varje omgång - och nu är temat att varje bok ska anknyta på något sätt till den föregående. Det kan vara tematiskt, geografiskt eller på något annat sätt, och man är fri att tolka anknytning hur snävt eller brett man vill. Den här boken innehöll omnämnanden av såväl polarexpedition som luftballong, som ju var bärande inslag i föregående bok, men den tänkta anknytningen var en annan, som inte är helt förståelig utanför vårt interna sammanhang.

Boken är väl numera mest känd för att vara förlaga till musikalen med samma namn, och vi i cirkeln tyckte att berättelsen möjligen gör sig för det mediet, men är lite för melodramatisk för att kunna läsas med verklig behållning idag. Själv tror jag att det till stor del har med åldern att göra; boken är drygt hundra år gammal och genren äldre än så. Det är lönndörrar och dito gångar på Parisoperan, som flera våningar under sig har en sjö så stor att man ror över den. Det här (och mer därtill) får jag inte ihop med den dokumentära berättarstilen, men även det känns mer tidstypiskt än något annat (tänk doktor Watsons krönikor om Sherlock Holmes). Jag kan sträcka mig till att det här är den sortens bok som är mer intressant att ha läst än läsvärd under tiden.

fredag 16 juni 2017

88. Kristina Ohlsson: Ett testamente från helvetet


En advokat som har en klient som inte dyker upp till ett avtalat möte där det ska upprättas ett testamente, det låter ju som upplägget i en gammaldags deckare, där advokaten sedan tar en hästdroska till det gamla familjegodset och hittar arvtanten giftmördad. Riktigt så är det inte här, eftersom det utspelar sig i ett relativt nutida Stockholm, och både advokaten och klienten är relativt unga. Men det är smygande otäckt, berättat på ett så skickligt sätt att man inte riktigt förstår hur det kan bli så när ingenting riktigt otäckt händer på ganska länge. Det här är helt enkelt den sortens novell som jag önskar att jag kunde skriva själv.

torsdag 15 juni 2017

87. Jan Lööf: Ville


På stadsbibliotekets serieavdelning kan man bilda sig med genrens klassiker. Den här serien publicerades ursprungligen som följetong i tidningen Vi 1975-76 och är nog i efterhand mest ihågkommen för att Olof Palme sade upp sin prenumeration i protest mot hur han framställdes i serien (pikant eftersom Vi var kooperationens tidning). Kungen, som också medverkar, tyckte däremot att det var roligt, enligt en samtida källa som finns med i det här efterpublicerade albumet.

Det elakaste jag hittar om Palme och kungen är att de röker hela tiden, men det var det ju många som gjorde då. Kanske det också kan uppfattas som vanvördigt att Palme säger du och Carl-Gustaf till kungen, för det tror jag inte han gjorde i verkligheten. Annars är båda ganska handlingskraftiga och beskrivs inte på ett sätt som jag tycker borde ha retat upp någon.


Själva berättelsen tycker jag egentligen är i tunnaste laget; det är huvudpersonen Ville, arbetslös författare, som blir handplockad av rymdvarelser för att rädda vår planet (och så blir kungen och Palme inblandade och kidnappade, eller dylikt). Det bästa är teckningarna, där personporträtt blandas med detaljerade översiktsbilder som man kan titta på länge:





Det är förstås tidstypiskt med inslag av solidaritet och tidigt miljötänkande utan att bli programmatiskt. Men det jag tycker placerar berättelsen i tid allra mest är något som säkert inte väckte uppmärksamhet då, nämligen trenden att luta av gamla möbler
:

86. Stig Dagerman: Snöblandat regn


Jag har ju puffat för Novellix tidigare, så det behöver jag inte göra varje gång jag läser något därifrån. Nu ska jag bara säga att deras noveller också är alldeles lagom långa för att passa min lunchläsning när jag tar en lite längre paus än bara att sleva i mig något i lunchrummet på jobbet.

Stig Dagerman har jag möjligen läst något av i skolan, men definitivt inte en hel bok på egen hand. Den här novellen gav viss mersmak, och hans författarskap är ju av sorgliga skäl begränsat i omfång. Här är det en familj som väntar på en (gammel)faster från Amerika, som ska komma hem efter tjugo år, en liten episod med stark närvaro berättad av brorsdottersonen som aldrig har träffat henne. Ännu en berättelse som gör sig utmärkt i det här ensamformatet.

85. Martin Engberg: En enastående karriär


Det har slumpat sig att jag i höstas läste nyutkomna akademikerromaner som utspelar sig i Stockholm respektive Lund, och nu har turen kommit till Göteborg. (Är detta en trend? Någon borde forska på det (också)!) Där har jag inte varit student på riktigt, så som huvudpersonen Jonas, men ändå läst ett par småkurser, så jag känner igen mig i miljön runt UB och Humanisten, där det mesta händer. Och eftersom jag jobbar med administration av forskarutbildning är det förstås väldigt roligt när en roman har som utgångspunkt att en doktorand misslyckas så vid sitt slutseminarium - det som ska vara en övning inför den avslutande disputationen - att alla tar sin hand ifrån honom.

Eventuellt det är ett par trådar som jag tycker känns lite löst påhängda - inte helt oväntat de som handlar om Jonas' privatliv - men de kanske är förutsättningen för att det hela ska bli intressant även för den som inte kan relatera till universitetsmiljön som jag. De uppvägs för min del ändå av den ganska vassa satiren över akademin som källa till både försörjning och självförverkligande. De delarna ligger precis så nära vad som skulle kunna vara sant att det blir lite, lite jobbigt samtidigt som det är mycket underhållande.

Det här är förresten ett litet jubileum, nämligen inlägg nummer 600 sedan bloggen kom till nyåret 2013.

tisdag 13 juni 2017

84. Ulf Stark: Farmorsjulen




Idag kom den tråkiga nyheten att Ulf Stark har avlidit. Jag är nog precis för gammal för att ha varit i rätt ålder för hans böcker när de kom, men charmades som många andra av TV-serien Dårfinkar & dönickar i slutet av 80-talet.

Den här julnovellen som han själv läser är från 2005, men finns nu att lyssna på via Sveriges Radios hemsida. Det är en finstämd historia om hur det kan vara att fira jul med släktingar som man inte har så mycket gemensamt med, men han vill nog också påminna om julen som en tid för sammanhållning och försoning.

måndag 12 juni 2017

83. Marie Bengts: En sax i hjärtat


Redan utsidan, och inte minst den pepitarutiga ryggen, placerar den här deckaren i rätt tid. Den är utkommen i år, 2017, men utspelar sig sommaren 1957 (det verkar vara något visst med sommar och deckare, som någon kunde forska på). Den skiljer sig också från det mesta som publiceras nu i genren; snarast kunde den ha varit skriven när den utspelar sig. En handlingskraftig stockholmska kommer till sin faster i Eneby i Småland för att hjälpa till i hushållet när fastern har stukat foten. I Eneby (fiktivt men trovärdigt samhälle med kafé, smedja och bussförbindelser) roar man sig med symöten, skvaller och vaniljhjärtan, men mitt i allt hittas så byns moraltant död med, ja just det, en sax i hjärtat. Självfallet är det den handlingskraftiga som leker detektiv, även om det också finns riktiga poliser som gör sitt jobb.

Boken har jämförts med Maria Lang, men hon skrev inte över 450 sidor, och det är i stort sett tomt på akademiker i rollistan. Men jag gissar att den går hem hos den generation som var med på 50-talet och kan känna igen sig i kläder, miljöer och annat. Själv tycker jag det är lite för mycket folk när det är drygt 20 inblandade att hålla reda på (förutom poliser och rena biroller), och det är också lite för mycket prat för att passa mig. (Maria Lang brukade ju ha en inledande personförteckning, men det verkar ha kommit ur modet. Här hade det varit på sin plats.) Det är trivsam läsning, men egentligen läser jag hellre en äkta 50-talsdeckare.

lördag 10 juni 2017

82. Ernest Hemingway: Den gamle och havet


Den här radioföljetongen var en gemensam angelägenhet med radions bokcirkel, som sedan ett tag har flyttat in i Lundströms bokradio. Nu verkar de ha kommit lite i otakt med varandra, för cirkelns andra och sista samtal sändes innan sista inlästa avsnittet har gått. Men det har också funnits specialavsnitt, avpassade precis efter de två sessionerna. Idén tycker jag är värd att upprepa, även om just den här boken kanske är lite svårpratad.

Det finns ju massor skrivet om både boken och författaren, så jag ska inte försöka komma med något originellt. Det är ändå något så ovanligt som en bok där författaren nöjer sig med att skriva hälften av vad andra författare hade skrivit om samma sak. Då blir det bara nio avsnitt i radio och mycket hanterligt format även för den som läser själv. Jag är nöjd med att kunna pricka av en hittills oläst nobelpristagare, om än inte kvinnlig.