torsdag 14 december 2017

256. Virginia Woolf: Lappin och Lapinova


Som ni kanske minns har Virginia Woolf varit med tidigare i den här kalendern. Den eventuella gemensamma nämnaren är äktenskap, här dock ett pågående och inte som förra gången upplöst genom ena partens död. Särskilt mycket lyckligare är det dock inte, och det är berättat på ett sätt som jag inte riktigt kommer underfund med.

onsdag 13 december 2017

255. Helena Dahlgren: #nofilter - En nattlägesnovell

#nofilter - En nattlägesnovell - Helena Dahlgren

Skräck i instagrammiljö blev det för mig på bussen hem idag, dessutom illustrerad med just de instagrambilder som huvudpersonen lägger upp. Det blir faktiskt riktigt läskigt efter ett tag, när det visar sig inte stå riktigt rätt till med en av följarna. Annars är den här novellen kanske mest minnesvärd genom att vara skriven i du-perspektiv, som känns lite ovant, men visar sig vara mer lyckat än man kunde tänka sig från början.

254. Hassan Loo Sattarvandi: Om himlen smälter


Författaren till dagens novell var tidigare okänd för mig, men det verkar vara jag som inte hänger med. Han har skrivit både böcker och filmmanus, och den här novellen har dessutom varit radionovell för några år sedan. Det handlar om en ung kille med kulturella intressen, som han ibland använder för att imponera på det motsatta könet. Han (och hon) är i den där åldern när allt är så Viktigt och Livsavgörande, även om det bara är en inlämningsuppgift i svenska. Det tycker jag att författaren har fångat väldigt väl. Liksom de andra i den kvartett där denna ingår har den ett mycket snyggt omslag, som min bild i lampljus inte riktigt gör rättvisa.

tisdag 12 december 2017

253. Karolina Ramqvist: Farväl, mitt kvinnofängelse


Dagens lucka markerar halvvägs genom kalendern, och det firar vi på ett kvinnofängelse (eventuellt i USA). Det handlar därför om den sortens relationer som förekommer där, men mer sällan utanför murarna, och alldeles särskilt om den saknad som uppstår när någon ska friges. Jag hade lite svårt med miljön, och i novell har man för kort tid på sig att vänja sig, om det tar emot, men egentligen tror jag det här hade kunnat bli en intressant roman.

måndag 11 december 2017

252. Riikka Pulkkinen: Ett köns bekännelse


Jag studsar ganska slumpmässigt runt bland de tjugofyra noveller jag plockade ut till denna kalender, men här finns i alla fall två anknytningar till gårdagens, nämligen Finland och autofiktion. (Berättaren i gårdagens novell hette Westö, berättaren idag heter Riikka Pulkkinen.) Sedan är det slut med parallellerna, för igår handlade det om människor som kom varandra lite närmare. Idag är det tvärtom, på ett rätt obehagligt men, får man hoppas, symboliskt sätt.

251. Frédéric Dard: Hissen



Denna för mig sista av de tre Frédéric Dard-deckarna som har kommit ut i höst vill jag i hård konkurrens utnämna till den bästa. Med små medel och nästan inga specialeffekter gör han det först förbryllande som i en klassisk pusseldeckare och sedan - när huvudpersonen och vi har förstått hur det hängde ihop - vänder han det ett halvt varv till så det ändå inte slutar som man trodde. Enormt skickligt hantverk, så bra att man nästan vill läsa om den genast.

Man kan läsa de här böckerna i vilken ordning man vill, men det var ändå inte så dumt att nu spara denna till sist, eftersom den utspelar sig en julhelg. Här är julstämningen helt annorlunda än hos Elly Griffiths igår; Dard bygger mer på att den riktiga julstämningen saknas för huvudpersonen och hans sällskap, trots allt firande de är omgivna av. I Frankrike äts det väl mer ute vid högtider som vi snarare vill fira hemma, men även det ger förstås sin kontrast när restaurangerna fylls av större sällskap och en och annan avsigkommen.

Det ska komma mer Dard hos Absint noir, och det ser jag fram emot. Det är underligt att en så produktiv - och bra! - författare inte har funnits på svenska innan. Frågan är om man vågar sig på ett försök att läsa honom på franska.

söndag 10 december 2017

250. Elly Griffiths: Paradisträdet - en julnovell

Paradisträdet - En julnovell - Elly Griffiths

Nu är det ju säsong för jullitteratur, en genre som kanske lite för ofta består i att författare låter sina karaktärer från tidigare böcker helt enkelt fira jul, utan de att får så mycket mer att göra än vad många av oss gör i verkligheten inför och under helgen. Lite så känns det med den här historien om rättsarkeologen Ruth Galloway, som Elly Griffiths har skrivit nio deckare om. Räknar jag rätt kom den här novellen efter fjärde boken, och det är ganska tydligt att den vänder sig till dem som redan känner Ruth och persongalleriet runt henne. Men det fungerar faktiskt också som ett smakprov som gör mig lite sugen på att prova en av böckerna. I England är det ju alltid lite mer jul än här, även så i denna vintrigt lantliga del av Norfolk, där snön yr och granen kläs, om än med vissa förhinder. Det enda konstiga är att det knappt är en deckare, hur man än definierar det.

249. Kjell Westö: Midsommar med herr Laakso


Nydumpad strax före midsommar måste den här novellens berättare stanna i sin lägenhet i Helsingfors. Herr Laakso är hans granne som han har ett inte alldeles harmoniskt förhållande till. Men när alla andra är borta över helgen kan man ändå behöva kontakta den granne man minst av allt vill ha med att göra. Och det vore ju inte finländsk skönlitteratur om det inte fanns en liten anknytning till vinterkriget.

Det här är en av nio noveller i Novellix' serie om grannar, som kom tidigare i år. Kjell Westö är en ny bekantskap för mig, men hans romaner har jag blivit tipsad om i olika sammanhang, så det är inte omöjligt att jag återkommer till honom.

lördag 9 december 2017

248. Elisa Rossholm: Lammen från Le Mans


Det här är en tolkning i serieformat av en sann historia om två systrar som mördade frun och dottern i den familj där de var hembiträden. Jag hade inte hört talas om dem innan, men de har tydligen inspirerat till ett antal kulturella verk i olika genrer.

Här står kanske bilden i lite för mycket fokus framför texten för att jag ska bli alldeles nöjd. Det är faktiskt så att jag har svårt att följa med i historien när systrarna pratar så lite med varandra och den sparsmakade berättaren är kortfattad. Troligen ska man vila mer i bilderna än jag har haft ro till.

247. Anneli Furmark: Fiskarna i havet


Med en del serieromaner har jag svårt att förstå varför författaren har valt just det mediet. Ibland är det för mycket text för att det ska bli riktigt bra, och ibland tar bilderna över så att man undrar om inte författaren hellre vill vara illustratör.

Men här är det faktiskt så att historien inte hade kunnat berättas bättre i något annat medium än det valda. Till stor del beror det nog på att bilder är viktiga i berättelsen, som utspelar sig på en konstskola. (Det sägs inte uttryckligen, men det måste nog vara Gerlesborg i Bohuslän.) Det är en kvinna som ser tillbaka på läsåret 1990/91 där, när hon var ung och gjorde sådant man gör på sådana ställen när man är ung. Eftersom det handlar om ett helt år finns det också tillfälle att reflektera över årstidernas gång i de relativt konstnärliga bilderna:


Men roligast har jag åt den här bilden, av helt privata skäl:

246. Gun-Britt Sundström: Början


Av någon anledning har jag nog aldrig läst Gun-Britt Sundström förr, men den här novellen var inte det minsta avskräckande. Den berättar på bara sexton små sidor om Noas hela grundskoletid med ett väl avvägt urval episoder. Det är bara att hoppas att han får ett roligare liv därefter, för det som tillåts hända här är sorgligt.

fredag 8 december 2017

245. Johanna Thydell: Han tänkte på dem som färger


Det här - dagens lucka i adventskalendern - är en sorts novell som jag har svårt för. Det är lite för oklart vem som är vem, var de är, vad de gör och inte minst varför. Säkert är det fin litteratur, tänker jag och så vill jag läsa något som man inte måste vara litteraturvetare för. Eller så hade den passat mig bättre någon annan gång än på lunchen en arbetsdag.

torsdag 7 december 2017

244. Karin Ström: Stamtavla


Min lunchläsning idag var den här novellen av Karin Ström, som jag inte kände till tidigare. Hon skriver vasst och krasst om en storasyster, som berättar, och en lillasyster, som det berättas om. Det är därmed klart att vi - länge - får bara ena sidan av den ganska dåliga relation som systrarna har. Men sällan blir det så tydligt som här att det alltid finns två sidor. Jag är nästan sugen på att läsa om den direkt, bara för att den är så väl avvägd i sina perspektiv.

onsdag 6 december 2017

243. Pontus Wasling: Gourmetsyndromet


Novellix kom 2014 med ett paket om fyra "facknoveller", bland annat denna. Jag vet inte om det föll ut till förlagets belåtenhet, för det har inte upprepats. Själv tycker jag kanske att de inte riktigt passar ihop med det övriga sortimentet, och det här är ju inte heller den vanliga formen att publicera halvlång sakprosa.

Med det sagt ska det också sägas att det inte är något fel på den här texten. Det handlar om njutning och välbehag, och varför människan är så benägen att ägna sig åt det. Författaren är läkare, och det märks vad gäller infallsvinklarna. Ämnet går ju att ta sig an från många håll, och jag funderar på om det inte hade varit roligt med en facknovellkvartett på det temat, där till exempel en filosof och en psykolog hade kunnat komplettera det här perspektivet.

242. Stig Claesson: Henrietta ska du också glömma


Huvudpersonen i den här kortromanen är "sin egen", vilket ska förleda omgivningen att tro att han är direktör av något slag. I själva verket är han innehavare av Petterssons Sexorama, en tältshow med pornografiska inslag. Tidigare har han rest runt med "ormar och dvärgar" som han hade ärvt, men det blev för arbetsamt. Mustig är förstås bara förnamnet på denna skröna, samtidigt som det verkligt mustiga inte riktigt kommer loss, eftersom de medverkande pratar mer än agerar.

Genom några orelaterade omständigheter - en översvämmad å, en stukad fot och en vårförkylning - kommer några dittills orelaterade personer - Pettersson, "unge Gotthard" och Henrietta - att tillbringa några vårdagar i den stuga Pettersson hyr av Greven. Där brukar han vara varje vår för att planera sin show, vilket i själva verket inte betyder mer än att han har semester, eftersom han inte kan ha det när andra brukar ha det, för då åker han ju runt med sitt tält.

Förutom tältshowen är det en del annat som omisskännligt placerar den här historien i det 70-tal då den kom ut. Det talas om att luta av en kökssoffa, att ladda ett kärnkraftverk och att inte åka till det fascistiska Spanien.

Det skulle kunna vara helt outhärdligt, och det finns det de som tycker att det är, om man läser på olika håll på nätet. Jag tycker däremot att det är ganska roligt mot en vemodig bakgrund. Frej Lindqvist som läser måste ha en av Sveriges bästa röster. Det var faktiskt något med honom jag sökte efter, inspirerad av att ha hört honom läsa en egen novell i radio häromsistens.

tisdag 5 december 2017

241. Sara Stridsberg: American Hotel


Bakom dagens lucka i kalendern döljer sig den här novellen, som kanske hade vunnit på att läsas mer i lugn och ro än vad jag har gjort. Det är ett triangeldrama där berättaren - en kvinna som kallas Carter efter presidenten - har någon sorts förhållande med ett par tvillingbröder. Jag hade behövt instuderingsfrågor eller någon annan hjälp för att förstå vad det går ut på. Imorgon ska jag försöka hitta något lättare och roligare.

240. Frédéric Dard: Jänkarna


Omslagsflickan på den här Absint noir-deckaren är av allt att döma huvudpersonen och berättaren, sjuttonåriga Louise. I början av boken har hon det rätt trist med ett fabriksjobb i en liten stad, där hon fortfarande bor hemma hos mamma och dysfunktionell styvpappa. Men så flyttar det in ett tjusigt amerikanskt par, som hon efter trägna försök lyckas få bli hembiträde hos. Lyckan är fullkomlig - tror man. Hon får gå runt och vara tjusig i ett litet förkläde (jfr bilden), och även om hon har nära hem lyckas hon få bo hos paret, för så gör ju riktiga hembiträden (det här är vid skiftet 50-/60-tal, ska man komma ihåg).

Det här är den sortens bok där man först efter ett tag förstår hur lurad man som läsare egentligen är, och den fulla insikten kommer synnerligen sent. Precis när man har andats ut är det (minst) en twist till. Det har förstås till stor del att göra med att berättarrösten är så trovärdig att vi köper hennes version av allting (och Fredrik Ekelund som har översatt har hittat den tonåriga tonen, kombinationen av aningslöshet och självsäkerhet, väldigt bra). Men även om man kan ana att vi är förda bakom ljuset är det verkligen inte uppenbart hur.

(För ett par veckor sedan läste jag en annan Frédéric Dard-deckare med blodfläck/logga uppe i hörnet. Det går bra att läsa dem i vilken ordning som helst. Den här är snarast mindre traditionell deckare, och mer psykologisk thriller.)

måndag 4 december 2017

239. Oscar Wilde: Näktergalen och rosen & Lady Alroy


Dagens novell visade sig bli två, eftersom Novellix har packat in två korta historier av Oscar Wilde i samma volym. En är nästan en saga (och är enligt baksidan ett svar på H C Andersens Näktergalen). Den andra vill jag kalla en bagatell, kanske bäst illustrerad av att den har kommit ut på engelska även under titeln "The Sphinx Without a Secret". Jag tycker mest den är underlig.

Den här volymen skäms tyvärr av ett par fula korrekturfel, som annars de här historierna inte brukar besväras av.

238. Kirstin Warschau: Fördewasser. Ein Kiel-Krimi


Tredje boken på min kurs (om ni minns) vet jag inte riktigt varför jag en gång har köpt, för den kom in här redan för fyra år sedan. Troligen har det skyltats med den i någon bokhandel i målspråkslandet.

Det är i varje fall första delen i en serie, där det nu har kommit fyra böcker, och en femte verkar vara på väg. Polisen det handlar om heter Olga Island, och det ger förstås upphov till minst en tokrolig incident, när hon ringer upp ett vittne som frågar "ringer ni från Island?" (och hon svarar "nej, från Kiel"). Hon lyckas alldeles i början av boken skjuta ihjäl en kollega i Berlin, men det visar sig ha varit i nödvärn, och kollegan jobbade egentligen för en rysk maffiaboss. Det tror jag att man får läsa mer om i kommande delar, för det blir aldrig riktigt utrett.

Olga får i alla fall flytta till Kiel och bli någon sorts mellanchef, en tjänst som det var många lokala förmågor som hade ögonen på. Eftersom hon inte är ett under av social kompetens - utan att för den skull ha en diagnos, som annars är så modernt i deckare numera - har hon vissa problem att få personalen med sig. Det är även i övrigt ganska stereotypt. Det dåliga automatkaffet finns med, liksom de dåliga matvanorna. Mest äter hon belegte Brötchen som hon köper på bensinmackar (och äter i bilen på väg mellan olika förhör), ibland en Döner. Och så har hon förstås ett förflutet, dels i Kiel på något sätt, dels med en karl.

Det är inte så dåligt som jag får det att låta nu, men det är tyvärr heller inte något särskilt som lyfter framställningen över det här standardmässiga. Själva gåtan, som handlar om likfynd i olika söt- och saltvatten i och runt Kiel, är det inget fel på. Det är lite lagom spännande med någon biljakt och någon skottlossning, men roligast måste det vara för den som bor i Kiel och kan följa med i alla förflyttningar och känna igen byggnader och annat.

söndag 3 december 2017

237. Mary Shelley: Kärleksprövningen


Den tredje novellen i Novellix' senaste paket på temat kärlek är vad jag uppfattar en för sin tid ganska typisk historia om två unga damer i klosterskola, varav den ena är hemligt förlovad (vad är det med detta att saker skulle hållas hemligt?) och den andra - ja, läs själva. Det är inte så svårt att gissa.

Det roliga här är egentligen att detta är första gången den här novellen ges ut på svenska. Annars är Shelley - förutom att hon var gift med poeten Shelley - mest känd för Frankenstein.

lördag 2 december 2017

236. Virginia Woolf: Arvet


Det är jättemycket lucköppningar på nätet, icke blott i bloggosfären utan även annorstädes. Ska man hinna med sin egen kalender finns det - paradoxalt nog - ingen chans att följa alla andra. Men eftersom jag snodde idén till detta med en novell om dagen från Anna med bloggen och dagarna går... ska jag försöka hinna läsa den. En helt annan genre är Språktidningens blogg, där det är tävling med dagliga delar. Sedan slutar mina ambitioner.

Virginia Woolf hör till de där stora namnen som jag aldrig har vågat läsa något av, för jag undrar om jag skulle kunna uppskatta det efter förtjänst. Den här novellen var i alla fall inte svår, utan en ganska rättfram historia, om än med djupt liggande bottnar. Det handlar om en nybliven änkeman som tar hand om sin döda frus saker, inte minst hennes dagbok. Ska man sammanfatta något budskap här blir det hur lite man vet om andra människor, även dem man känner väl och lever nära.

fredag 1 december 2017

235. Lev Tolstoj: Efter balen


Egentligen hade jag inte planerat någon särskild adventsläsning, men en novell om dagen håller doktorn borta, som det heter. Fram till jul är det i alla fall meningen att det kommer ett inlägg om dagen med sådana. Det är heller ingen brist på gamla olästa Novellix-noveller här, även om just denna hör till den allra senaste sändningen som kom för någon vecka sedan.

Tolstoj är väl mest bekant för sina tegelstenar Anna Karenina (som jag gjorde ett fåfängt försök med när den var radiobokcirkel för en del år sedan) och Krig och fred. Men han har skrivit mycket annat, bland annat då denna postumt utkomna novell om en ung man som går på bal på 40-talet, som det står, och därmed avses förstås 1840-talet. Efteråt händer det något som får honom att släppa tankarna på en framtid med den unga dam han dansade de flesta danserna med. I sin relativa anspråkslöshet tyckte jag det här var en tänkvärd berättelse.

Jag fick också lära mig vad en ferronjär är för något, tydligen högsta mode då, även om jag nog mest förknippar det med 1920-talet och Downton Abbey.

söndag 26 november 2017

234. Eugen G. Brahms: Badade Van Veeteren i Kumlasjön? En guide till Håkan Nessers romanvärld


I anslutning till Håkan Nessers sista Van Veeteren-deckare kom den här guiden ut, där Eugen G. Brahms* går igenom olika aspekter på Nessers universum, inte minst det fiktiva land där Van Veeteren-böckerna utspelar sig. Men också Kumla och de böcker som utspelar sig där ingår. (Det här var innan han hade kommit med böcker om London, New York och Berlin.)

Det finns förstås med lite om Klimke, som jag har försökt uppmärksamma under min Van Veeteren-läsning, men det visar sig också finnas ett antal andra blinkningar som jag inte alls har haft koll på. När det är dags för omläsning av Van Veeteren ska jag hålla ögonen öppna efter en återkommande joggare. "Nesser har lagt ned stor omsorg på detta diskreta bakgrundsinslag" säger Brahms, och det kan man knappast invända mot. Det infinner sig ett lätt hisnande inför alla de lager som finns i denna "självgeografi i sjutton band" (som ju nu har blivit nästan lika många till; kanske skulle en nyutgåva av guiden vara motiverad). Snart borde det väl dessutom komma en doktorsavhandling om Nesser.

* Och vem det är kan man läsa olika teorier om på nätet. De vanligaste verkar vara att det är Nessers förläggare Magnus Bergh (ett nästan-anagram) eller Nesser själv, möjligen båda tillsammans.

233. Håkan Nesser: Fallet G


Fallet G har berörts ett antal gånger i den nio tidigare böckerna om Van Veeteren. Det har varit tydligt att det har gått honom till sinnes att han har detta enda olösta fall bakom sig i sin långa karriär. Det var därmed kanske inte så otippat att sista boken i serien skulle handla om det, och det blir också tydligt varför det är så viktigt för honom att få lösa det.

Eftersom det handlar om ett gammalt fall är hela första halvan av boken en återblick till några år innan vi fick träffa honom första gången. Det är då händelserna i det egentliga fallet äger rum, men återblicken innebär också att det är en annan Van Veeteren, fortfarande gift och med tonårige sonen Erich boende hemma. Om man har läst alla de andra böckerna är det onekligen ett intressant prequel-avsnitt. Sedan hoppar vi ungefär femton år, och hamnar ganska kort efter den senaste boken. Då är Van Veeteren antikvariatsbokhandlare, men blir ändå indragen i en utredning, när det visar sig att det kanske finns en koppling till fallet G och en chans att lösa det.

Nu ska lösningen förstås inte presenteras här, men jag måste ändå säga att det är en twist som heter duga, kanske inte i Orientexpress- eller Dolken från Tunis-klass, men tillräckligt för att få både mig och Van Veeteren att tappa hakan en liten stund. Spännande är det också på ett för de här böckerna ovanligt rafflande sätt.

En avstämning av det här läsprojektets två återkommande element ger resultatet att Klimke den här gången inte verkar nämnas, men att "luguber" å andra sidan är med (minst) två gånger, redan på sidan 24 och sedan en gång till apropå en Kieślowski-film och "det lugubra bostadsområdet i Warszawa".

Eftersom det här är sista boken ska vi väl också försöka summera projektet som - tack vare att böckerna har ökat i omfång - landar på över 3500 sidor. Jag tycker att Van Veeteren har varit en trevlig bekantskap, och inte minst har jag blivit ytterligare förtjust i det här konstiga landet som allting utspelar sig i. Det är ju inte Nederländerna, även om platserna (Maardam med flera) heter som låge de där, och det är inte heller något grannland. Ändå är det ett land som känns verkligt och inte konstruerat (jag tänkte snart få anledning att återkomma till de här europeiska furstendömena som förekommer i populärkulturen, och som alls inte känns verkliga).

Det har också varit roligt att ha sällskap på resan av min bokcirkelkompis Ulrica, som har skrivit om den här sista delen här.

lördag 25 november 2017

232. Agatha Christie: Murder on the Orient Express


Lite vemodigt är det att Christies 30-talsklassiker inleds med en scen på järnvägsstationen i Aleppo, som på senare år har blivit känt för helt andra händelser. En av passagerarna har förresten övernattat i Mosul på sin resa från Bagdad, apropå andra ställen som numera är kända för annat. Efter ett dygn på Taurusexpressen från Syrien till Istanbul är det meningen att Hercule Poirot ska stanna några dagar där som turist innan han tar Orientexpressen till Calais f v b till England. Men han har fått ett telegram som kallar hem honom genast, och fastän vagnen är fullbokad - den här tiden på året! - lyckas han få en plats - första natten i en delad andraklasskupé! - och sålunda råkar han vara på plats när amerikanen mr Ratchett hittas dödad med tolv knivhugg i grannkupén, samtidigt som tåget sitter fast i snön och ingen kan ha flytt därifrån.

Det här är ju en av Christies mest kända böcker och jag har läst den något halvdussin gånger tidigare. Nu fanns det dubbel anledning till omläsning. Kulturkollo hade den som månadens cirkelbok, och den diskussionen pågår som bäst just nu. Och igår var det premiär för en ny filmatisering, som jag var och såg. Kenneth Branagh regisserar och spelar Poirot, och med tanke på den klassiska filmen från 1974 är det egentligen ett omöjligt uppdrag, som han ändå kommer ifrån med hedern i behåll. Det är omisskännligt en modern film, men den behåller så mycket av intrig och miljö att fansen torde bli nöjda. Poirots mustasch är i alla fall bland de mer spektakulära, och det är bara som det ska vara, om man vill vara texttrogen.

Lösningen på mordgåtan i boken kom alltså inte på något sätt som en överraskning för mig; snarare har jag haft nöjet att se hur ledtrådarna läggs ut längs vägen. Det är så oerhört skickligt gjort att man även på drygt 80 års avstånd inte kan annat än imponeras. Dessutom innehåller den en karta över vagnen och vem som har vilken kupé. Det borde alla tågdeckare ha.


Men hur hade det gått om inte Poirot hade fått det där telegrammet i Istanbul?

söndag 19 november 2017

231. Aino Trosell: På en öde ö i havet


Den här historien utspelar sig inte alls på en öde ö i havet, utan tvärtom i en skogstrakt. Riktigt var framgår inte, men det är rejäla vintrar och ett vattendrag som kallas älv, där det flottas timmer, så det bör vara lite norrut i landet. Titeln kommer i stället från en 50-talsschlager som spelas på radiogrammofonen i köket på den ensliga skogsgård där berättaren Bertil bor med sin far, sin bror och en hushållerska, Gerda, som de anställer efter att Bertils mor har avlidit. Nu är Bertil gammal och har just flyttat in på ett äldreboende, där han sitter och minns. Inte minst minns han Gerdas husmanskost som "smakade som när mamma levde", det bästa betyg han kan ge, förstår man. Men det är verkligen inte bara mysigt; redan från början framgår det att det finns något smärtsamt där i det förflutna som han har burit med sig genom livet. Utan att vara en deckare är det faktiskt riktigt spännande när man följer med i Bertils minnen, som väcks till liv av olika intryck i nutid.

Inläsningen av Sven Wollter är en ambitiös produktion med bjällerklang, motorsåg och sprakande brasor som bakgrundsljud. Berättelsens form och innehåll gör att han mer spelar Bertil än läser en text, men just här fungerar det, tycker jag.

fredag 17 november 2017

230. Frédéric Dard: Bödeln gråter


Frédéric Dard jämförs här och var med Georges Simenon, och visst finns det likheter mellan dem - franskspråkiga, synnerligen produktiva och relativt jämnåriga författare i kriminalgenren. Men i varje fall här plöjer Dard lite utanför deckargenrens mittfåra. Här finns poliser, men ingen kommissarie Maigret eller någon annan som kan sägas ha detektivens klassiska roll. Snarare är det en psykologisk thriller, som får mig att associera mer till en Hitchcockfilm om en huvudperson som befinner sig i svårbemästrade omständigheter.

Upptakten tar bara några sidor på sig för att etablera dilemmat. Huvudpersonen, en fransk konstnär på bilsemester i Spanien, kör på en ung dam på en ödslig väg mitt i natten. Är det dessutom inte så att hon hoppade framför bilen? Hon dör inte, är inte ens särskilt allvarligt skadad, men visar sig ha tappat minnet - oklart om av olyckan eller av något som har hänt henne tidigare. Han tar med henne till sitt värdshus, och sedan handlar det om deras relation och hans försök att ta reda på vad som har hänt henne. Det är otippat spännande, och informationen kommer i så väl avvägda bitar att man inte förrän efteråt inser hur skickligt det är komponerat. På 200 sidor är det inte plats för långa (det vill säga överflödiga) beskrivningar, utan det är tätt och ekonomiskt berättat, men aldrig tungläst. Tvärtom är det ett påfallande flyt i historien ända fram till - faktiskt - sista sidan.

Den här är en av tre böcker av Frédéric Dard som inleder utgivningen hos Absint noir, Nilsson förlags imprint för deckarutgivning. Jag fick alla tre som recensionsexemplar och ser fram emot att ta mig an de andra två.

onsdag 15 november 2017

229. Janet Frame: Ansikten i vattnet


På något sätt har vår bokcirkels tema den här omgången utvecklats till att vara mentalsjukhus. Senast var det tydligt, dessförinnan något mindre tydligt, men nu slår det verkligen till på allvar. Eftersom originalet kom ut redan 1961 är det inte heller en särskilt uppbygglig psykiatrisk vård som skildras.

Janet Frame var obekant för mig tidigare, men var tydligen under sin livstid ett återkommande namn i spekulationerna om nobelpristagare. Just den här står kanske inte ut i den klassen för mig, men jag tror efter diskussionen att jag har läst ganska distanserat för att komma igenom den ganska eländiga skildring det faktiskt är. Huvudpersonen - någon sorts version av Frame själv, verkar de flesta vara överens om - tillbringar år efter år på olika avdelningar med olika former av behandling, eller, oftast, brist på behandling. Hon förstår inte själv vad hon har där att göra, och det blir därför också oklart för läsaren på ett sätt som jag inte fastnade på, men som andra i cirkeln inte uppskattade.

Frågan är om jag inte kommer ända till sidan 169 innan det kommer en tydlig markör av var vi befinner oss: "En idrottsdag anordnades i februari varje år, på sensommaren när [...]" Ett par gånger till handlar det om årstider, men annars är det inte mycket som placerar den här skildringen just på Nya Zeeland.

måndag 13 november 2017

228. Frej Lindqvist: Runebergs okände hjälte


Finlands firande av 100 års självständighet uppmärksammas av Radioföljetongen och -novellen med en del blandat innehåll, både nytt och repriserat. Den här novellen från 2004 är en självbiografiskt inspirerad berättelse, mest om författarens far och bakgrunden till att familjen kom till Sverige efter de båda finska krigen, samtidiga med andra världskriget. Det är intressant, inte minst genom sin kreativa återanvändning av Runebergs dikter, som ju från början handlar om ett helt annat krig.

227. Jakob Sverker: Berättelsens ängel


Redan tidigt i år fick jag den här trilogin som recensionsexemplar från författaren, och den har så småningom utvecklats till ett av mina mera gnagande dåliga samveten. Nu tog jag mig i alla fall för att läsa den här första delen, och om jag skriver här att ambitionen är att läsa de andra två före nyår så ökar chansen att det faktiskt blir av.

Lite skeptisk var jag inledningsvis, eftersom det är en egenutgivning, och jag har blandade erfarenheter av den genren. Den här gången tycker jag ändå att det är väl så bra som en del som ges ut av stora förlag. Det känns genomarbetat och ordentligt på ett sätt som gör att jag bara någon enstaka gång tänker att en redaktör hade kunnat göra en insats.

Historien är en thrilleraktig berättelse i relativ nutid, baserad i Paris och omkring en svensk utrikeskorrespondent. Han kommer i kontakt med ett potentiellt brännbart historiskt material, som inflytelserika personer har anledning att vilja tysta ner. (Det blir lite vagt här, för att inte förstöra spänningen för någon som vill läsa själv.) Det är kanske inte så överraskande att det också föranleder honom till kontakt med en attraktiv kvinna med de följder det ofta har i skönlitteratur.

Om jag skulle vara kritisk skulle jag säga att delar av den här boken känns lite förutsägbara. Det är rätt ofta andra världskriget och/eller nazismen som är den förflutna tid som något i nutid har anknytning till, som här. Det känns ändå som om Jakob Sverker gör något eget av de förutsättningarna, inte minst vad gäller följderna i nutid. Även om jagandet genom Paris har lite släktskap med jagandet genom Paris eller Rom i Dan Browns böcker är den här huvudpersonen ingen Robert Langdon, utan en mycket mer mänsklig och, faktiskt, intressant karaktär.

Slutet är den sortens slut man kan tänka sig i en första bok i en trilogi. Det landar - tro det eller ej - i en klassisk scen, där alla är samlade för en genomgång i biblioteket (eller motsvarande). Men det finns också trådar kvar att nysta i för kommande delar, och dem hoppas jag få tid att återkomma till snart, som sagt.

226. Nisse Larsson: Boken om Bertila


Som en liten efterrätt till den nu avätna Barna Hedenhös-buffén plockade jag också på mig den här biografin över skaparen Bertil Almqvist, signaturen Bertila, på biblioteket. Det är en populär men seriös, kronologisk genomgång av allt han gjorde, och det var mycket mer än Hedenhösarna i deras olika inkarnationer, bilderböcker, serier och till sist också en tecknad TV-serie.

Kanske har jag någon gång hört att det var Bertila som låg bakom En svensk tiger, den blågulrandiga tigern som under andra världskriget uppmanade svenskarna att inte tala högt på stan om var ens familjemedlemmar var inkallade eller liknande. Den är rätt typisk för honom med sin kombination av vitsig men seriös text och nyskapande, lätt surrealistisk, bild.

Men jag visste inte att han skrev barnvisan "Droppen Dripp och Droppen Drapp" eller att han skapade tärningsspelsklassikern "Pluggspelet" ("Fuska i studenten, grabbar, är den värsta utav tabbar. Oförlåtligt är det felet, du går genast ut ur spelet!") eller att det var han som ritade den officiella symbolen för högertrafikkampanjen - återigen en kongenial kombination av bild, bokstav och budskap. Här får man reda på detta och dessutom att han var hängiven högertrafikanhängare sedan 30-talet.

Mest typiskt för honom är kanske "På tapeten", hans veckoliga spalt i Aftonbladet där text och bild samverkar, inte minst i rubriken, nytecknad varje vecka i tre decennier:


Tyvärr är en del av det rikhaltiga bildmaterialet reproducerat i så litet format att texterna är nästan oläsliga. Annars är det en kulturgärning att göra en del av Bertilas verk tillgängligt på nytt.

lördag 11 november 2017

225. Agatha Christie: The Under Dog


När jag tyckte mig känna igen den här långnovellen trodde jag först att det berodde på att det är en närmast arketypisk Christie. Ingredienserna
a) ung kvinna konsulterar Hercule Poirot
b) mord på engelskt lantgods
c) slutna rummet
d) allt verkar peka på att en viss person är mördaren
e) alla visar sig ha motiv
har man ju liksom stött på förr. Sedan visade det sig att jag faktiskt hade läst den i en samling för ett par år sedan, men det gjorde inte så mycket egentligen.

Inläsare är Hugh Fraser, kanske mest känd som Hastings i TV-serien om Poirot, vilket ju är lite roligt bara det. Den här historien utspelar sig dock under den tid Christie hade tröttnat på Hastings och avpolletterat honom till Argentina, inte mig emot.

söndag 5 november 2017

224. Raymond Husac och Mona Husac: Tisteln och Rosen


Det här tredje seriealbumet om Isfolket är det senaste som biblioteket hade (det har kommit ut ett till) och bygger återigen på två böcker, Längtan och Dödssynden, den fjärde och femte i bokserien. Nu blir det lite mer riktig historia, när delar av släkten beger sig ut i 30-åriga kriget, men fortfarande är det rätt mycket såpa i intrigen när någon blir skottskadad och hamnar i rullstol (fanns det på 1600-talet?) men så småningom lär sig gå igen.

En sak som jag tycker att den här bearbetningen faktiskt har lyckas bra med är att tydliggöra hur folk är släkt med varandra. Man behöver knappt konsultera släktträdet i början, eller något av de många som har privatproducerats på nätet. Och tvekar man om vem som är ond och god är det bara att titta på klädsel, hårfärg eller frisyr:

223. Raymond Husac och Mona Husac: Sol Angelica


Den här andra delen i serieversionen av Sagan om Isfolket bygger på en enda bok, den tredje i serien, Avgrunden. Som den förra är den tyvärr dåligt korrekturläst och ibland märks det att den här texten har kommit ut på norska tidigare. Men historien fortsätter att locka en vidare, fast man för det mesta kan gissa hur det går eller vem den mystiske främlingen kan tänkas vara.

Själv tyckte jag det var roligt att en del av historien utspelar sig på Glimmingehus, vid Brösarps backar och i Tollarp, alltihop ställen som jag har besökt eller passerat mer än en gång.

Men är det här en ung kvinna vid skiftet mellan 1500- och 1600-tal? Jag är tveksam.

222. Raymond Husac och Mona Husac: Förbannelsen


Jag har aldrig läst Sagan om Isfolket, inte på grund av ett aktivt ställningstagande, utan för att jag blir så matt inför en bokserie som omfattar 47 delar att jag inte orkar ta någon ställning alls. Men det är tydligt att det finns en stor skara anhängare på nätet, även om många verkar se det som en guilty pleasure. Jag blev ändå nyfiken när jag hittade den här seriebearbetningen på stadsbiblioteket (som annars inte verkar ha Margit Sandemo alls). Det är förstås något beundransvärt att ge sig på ett projekt av den här sorten, inte bara för att det är 47 delar som - potentiellt - ska tecknas, utan också för att de flesta läsare säkert har sina egna bilder av huvudpersonerna. Det har alltså inte jag, och därför kan jag heller inte bli besviken på hur de har framställts. Möjligen kan jag tycka att kvinnorna lite för ofta ser ut som om de kunde vara med i valfri dokusåpa eller talangtävling 2017:


Vad jag kan bedöma har man lyckats bra med att överföra historien till seriemediet. (Jag lyssnade på första kapitlet som ljudbok för att kunna jämföra med texten, men kommer nog inte att fortsätta. Åtta timmar per bok och, som sagt, 47 delar känns inte motiverande för mig.) Tyvärr är det inte högsta kvalitet i detaljerna; det är en svår förvirring vad gäller om man säger "du" eller "ni" till varandra, och en korrekturläsare hade kunnat göra en insats för att få rätt på "var" och "vart". Men jag måste ändå erkänna att det är något i historien som drar en vidare, ett sätt att berätta som faktiskt är skickligt, lite på samma sätt som en TV-såpa.

Det här första albumet bygger på de två första böckerna, Trollbunden och Häxjakten.

lördag 4 november 2017

221. Anna Kuru: Den vita rosen


Gårdagens radionovell går som vanligt att lyssna på ett helt år framöver här. Den rör sig i ett landskap som jag är alldeles obekant med, nämligen Tornedalen, och innehåller sikfiske och annat som jag inte heller vet hur det är i verkligheten. Men den stillsamma beskrivningen av huvudpersonen och hans miljö, landsbygden utan samhällsservice eller andra fastboende, är så allmängiltig att jag på något sätt känner igen mig ändå, trots att mina erfarenheter är från andra änden av landet. Trevlig lyssning, tyckte jag.

220. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 13. Knubbe är en kraftkarl och Efterord: Historien om Barna Hedenhös


Här i sista delen av de tretton seriealbumen får lillebror Hedenhös sitt namn, Knubbe, och blir - se bilden - tillfälligt adopterad av en björnhona. På närmast dunderhonungsmässigt sätt blir han också urstark av björnmjölken, men det går över, och björnhonan har ju inte heller mjölk hur länge som helst.

Sist i den här delen finns också en sammanställning av familjen Hedenhös i andra medier, främst förstås den långa serien bilderböcker, där de ofta är mer mobila än i serien. (Det här är utkommet före julkalendern i TV, så den saknas i sammanställningen, men jag var helt okunnig om att det gjordes en tecknad TV-serie redan 1972.)

219. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 12. Familjen får tillökning och På äventyr med Tagge


I den här näst sista delen får Sten och Flisa en lillebror, som döps genom en läsartävling:


- återigen ett exempel på den metanivå som den här serien rör sig med ibland. Egentligen är det först i nästa del som namnet avslöjas, men i den här återutgivningen har det kompletterats med klipp ur tidningen när vinnaren avslöjades (och fick 150 kronor, vilket måste ha varit en rejäl summa för en sjuåring 1959).

218. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 11. Skuttnik går till väders


Ett av de typiska dragen i Hedenhös-universumet är anspelningarna på aktualiteter i den nutid som omgav utgivningen. Här är det förstås Sputnik från 1957 som har inspirerat. Lite idétorka undrar jag om det har blivit hos Bertila, eftersom han så tydligt återanvänder ett tema från en av bilderböckerna. Men han har uppenbarligen sett ett problem som behöver hanteras, när de båda publikationsformerna har tagit alltför olika vägar:


Det är förresten ett återkommande drag att han själv agerar i serien, antingen direkt, som ovan, eller genom att figurerna antas ha någon kontakt med honom utanför bild:


Här får Skuttnik-färden till följd att familjen Hedenhös träffar marsmänniskor, familjen Pettersson, som ligger 4000 år före Hedenhös i utveckling, och alltså som av en händelse påminner mycket om moderna människor i klädsel och uppträdande.