torsdag 19 oktober 2017

199. Göran Dahlberg: Att umgås med spöken


Här blir jag inte riktigt klok på vare sig form eller innehåll. Det är 125 stycken "mikroessäer", det vill säga från en mening upp till kanske femton rader, oftast på temat spöken i olika bemärkelser. Något sammanhang får jag inte, och är inte säker på att man ska få det, men inte heller som enskilda texter tycker jag att de 125 talar till, eller tilltalar, mig. Snarare känns det som om jag inte förstår det fina och viktiga, och det är ingen bra känsla vid läsning.

198. Cecilia Davidsson: Det var länge sedan det var så här spännande


Ett spontanlån på biblioteket kan bli hur som helst. Jag erkänner att jag föll helt för omslaget, som alltså ska vara på det här hållet. Inuti är boken däremot vänd på vanligt håll.

Sådär 150 sidor med femton korta noveller skulle kunna bli lite lättviktigt, men det här är otippat bra. Lite påminner den om en annan samling som jag läste i somras, men den här är roligare och mer skruvad. Omslagsfliken kallar det för "det absurda i det banala", och det är väl beskrivet.

197. Eva Ibbotson: Hemligheten på perrong 13


Eva Ibbotson slog igenom med Den stora spökräddningen, som jag har läst många gånger, men sedan blev det nog så att jag växte ifrån hennes böcker innan det hann komma så många fler. Den här är från 1994, och då läste jag annat. Nu tog jag mig ändå för att låna hem den, eftersom den har blivit diskuterad i anslutning till Harry Potter-universumet.

Visst finns det en del i den här historien som kan ha inspirerat J K Rowling. Perrong 13 finns på King's Cross Station i London, där också Harrys perrong 9 3/4 finns. Den här är däremot övergiven och blir bara intressant vart nionde år, när en guppel, ett slags maskhål, är öppet i nio dagar. När vi kommer in i handlingen är det snart dags för en sådan öppning, och den är viktigare än någonsin. Genom guppeln kommer man nämligen till (och från) Ön, varifrån kungaparets son, en prins, vid förra öppningen försvann (eller slarvades bort, om man ska vara helt ärlig). Han har sedan dess bott i London, men ska nu återföras till sina riktiga föräldrar.

Här finns förstås en annan parallell till Harry Potter med en pojke som växer upp i en vanlig (nåja) familj, omedveten om sitt ursprung. Men den förmodade prinsen har här mer gemensamt med Harrys odräglige kusin Dudley och är föga intresserad av att följa med undsättningsexpeditionen, som består av en trollkarl, en fe, en jätte och en häxflicka (se omslaget). Det här med bortskämda, odrägliga barn är förresten en sak som verkar återkomma i engelsk barnlitteratur; jag tänker på Eustace i Narnia-böckerna och de övriga fabriksgästerna i Kalle och chokladfabriken.

Det är ganska överbefolkat i handlingen med väsen av diverse slag. Harpyor, sjöjungfrur och veskrikor vimlar omkring i sina respektive habitat, och ska man anlägga ett genusperspektiv kan man säga att det finns starka kvinnliga karaktärer både på den goda och den onda sidan. Det finns dessutom anledning att fundera över förhållandet mellan arv och miljö vad gäller prinsen.

196. Maria Bergström och Emily Ryan: Bernadotte, vår franske kung


Historien om Karl XIV Johan berättas av hans son Oscar (I, skulle han bli) i ett fiktivt brev till hans blivande hustru Josephine. Det innebär att den stannar omkring 1823 och för tiden därefter bara har en kort epilog. Fram till dess är det den kända historien om advokatsonen från Pau, som blir militär och tack vare franska revolutionen kan bli officer, fast han inte är adlig, och så småningom marskalk av Frankrike och kung av Sverige. Däremot är det nytt att det skildras i serieformat, och att man ibland får vara med och höra repliker som man förstås inte kan vara säker på har yttrats precis så:


I samma serie av album finns också andra som handlar om Birger Jarl, Fet-Mats, Carl von Linné, Selma Lagerlöf och regalskeppet Vasa.

195. Per Clemensson och Kjell Andersson: Börja släktforska. Genvägar till din släkts historia


Mina synpunkter på en annan grundbok i släktforskning, som också är kurslitteratur, är delvis relevanta även här. Den här är från 2009, och det har hänt en del sedan dess också vad gäller vilka källor som finns tillgängliga via nätet och olika typer av abonnemang. Här är syftet att överbrygga gapet från nutid till de yngsta källor som är tillgängliga med hänsyn till sekretessgränsen på 70 år. Det gapet är en lucka - förlåt metaforträngseln - som jag har identifierat i mina släktforskningsansträngningar, och det ska framhållas som lovvärt att den fylls.

måndag 16 oktober 2017

194. Doris Lessing: Om katter


Med förra boken i projektet med de kvinnliga nobelpristagarna kom jag i fas med det tänkta tempot, en i månaden. Med den här håller jag tempot, och nu känns det överkomligt att före årsskiftet läsa de återstående två, även om en av dem nog får betraktas som vettande åt det tyngre hållet.

Det här är å andra sidan inte alls tungt, utan en fin skildring av hur det är att leva med katter, som Doris Lessing gjorde större delen av livet, och inte minst hur katterna lever med oss människor. Det börjar redan under hennes uppväxt på en afrikansk farm, där dagens syn på sällskapsdjur inte riktigt har slagit igenom, och fortsätter sedan i olika bostäder i England. Den som har minsta erfarenhet av katter kommer att känna igen sig.

(I den här utgåvan ingår både en ursprunglig version och två kortare tillägg om Rufus och El Magnifico, två sentida tillskott i familjen.)

193. Henrik Bromander: Allt jag rör vid försvinner


Henrik Bromander har varit produktiv i olika genrer, men just här har han skrivit manus åt andra serietecknare, som får sätta sin bildprägel på framställningen. Det är svårt att sammanfatta någon eventuell gemensam nämnare mellan novellerna - som de väl får kallas - men det är ofta lite jobbig stämning, om man får uttrycka det lite banalt. Någon säger eller gör något som någon annan inte tar emot som förväntat, någon säger eller gör något som är helt olämpligt i sammanhanget eller så är det någon som helt avstår från att säga eller göra något förväntat. Allt är inte bra - och framför allt inte roligt - men en hel del är läsvärt.

192. Jean Winand: De egyptiska hieroglyferna


Trots ganska omfattande lingvistikstudier har jag lyckats undgå att lära mig elementa vad gäller hieroglyfer, inser jag när jag läser den här lilla populärvetenskapliga översikten. Här får det räcka med att säga att det inte bara är en bildskrift utan betydligt mer intrikat.

Jag vill påstå att det här är en beskrivning som är alldeles lagom omfattande för att man ska förstå, men inte frestas att hoppa över något. Det är både hieroglyfernas historia och hieroglyfstudiets historia, och om jag ska fortsätta med något skulle det vara det senare. Inte minst är jag nyfiken på Champollion, som knäckte nöten (eller vilken metafor man föredrar) när konsten att läsa hieroglyfer länge hade varit bortglömd.

191. Åsa Schwarz och Sara Tingvall: Viskningar


Sara Tingvall är enligt uppgift huvudperson i en roman av Åsa Schwarz, men jag får erkänna att jag inte riktigt förstår vilken funktion denna lek med fiktionsnivåerna fyller. Liksom tidigare har jag också en annan uppfattning än Storytel om vad som är skräck. Det här är en konstig korsning av storstadsaction och spökhistoria, som jag inte hade fortsatt på om den vore en roman. Nu kommer den undan genom att ta slut innan jag ger upp.

torsdag 12 oktober 2017

190. Kristoffer Leandoer: Fika på vägen


Jag tycker Storytel har lite problem med sin definition av skräckgenren. Det blir inte skräck bara för att det är övernaturligt, och det är den här novellen ett exempel på. Odöda skogsfarbröder på vägkrog är inte det som får kårarna att löpa längs min ryggrad.

189. Lars Wilderäng: Berget


Det här var en oväntat bra liten berättelse om en man som undersöker de nedlagda(?) anläggningarna i bergrum i den svenska glesbygden, dit rikets militära och politiska ledning skulle flytta i händelse av krig. Inte minst är glesbygden väl beskriven med sina avstånd och egenheter.

188. Sara Stridsberg: Beckomberga


Månadens cirkelbok var den här uppmärksammade, Augustprisnominerade romanen av en numera akademiledamot. Allt det här gjorde att jag tog mig an den med viss bävan, som inte lindrades av ämnet mental (o)hälsa. Men det visade sig onödigt att bäva i den omfattningen. Det är inte feelgood, men inte heller ohanterligt tungt, och framställningen är faktiskt på gränsen till lättläst med korta kapitel.

Det framskymtar på olika håll att det här ska vara självbiografiskt åtminstone i viss utsträckning. Man får hoppas att inte riktigt allt är det, för då har huvudpersonen Jackie inte haft det så lätt med en far på Beckomberga och en mor som reser bort från henne när hon är i nedre tonåren, så Beckomberga blir hennes fasta punkt i tillvaron. Personalen verkar inte heller ha ett alltigenom sunt förhållande till patienterna. Men som sagt, det är inte svårläst och lämnar inte mig med någon klump vare sig i halsen eller magen.

måndag 9 oktober 2017

187. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 9. Tjäldalens hemlighet och Kossan Mura på äventyr


I den andra berättelsen är det kossan Muras tur att vara på äventyr, mycket likt hunden Urax' dito för ett par nummer sedan. Då är den inledande mammuten roligare, även om dess återuppväckande inte är helt realistiskt (som om resten av den här mytologin vore det).

186. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 8. De mystiska fotspåren


Ett nytt mysterium, och det må väl vara mig obetaget att avslöja hur det hänger ihop med fotspåren. Det är skåningar med träskor (fast här heter det ju trätofflor, så de borde inte kalla sig Träskofolket), som vederbörligen avhånas på ett sätt som jag möjligen blir onödigt stött av. Men de har i alla fall bronsålder hos sig, så de har bättre yxor än stenåldersfamiljen Hedenhös.

söndag 8 oktober 2017

185. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 7. Urax på äventyr och Hedenhös får en älg


I den här delen är det hunden Urax, av oklar ras, som är på äventyr, och utan att spoilra för mycket kan man säga att han har anledning att se glad ut. I den andra delen kommer det en älg och bor hos familjen, till glädje inte minst för hästen Hårfagre.

184. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 6. Mysteriet med den sönderslagna skiffertavlan


Barna Hedenhös i serieform kastar sig mellan genrerna, men det här är nästan så det motiverar en taggning med "Deckare". Pappa Ben blir av med en skiffertavla, där han har ritningen till en uppfinning och misstänker vad vi idag skulle kalla industrispionage. Skärlock på Holmen, detektiven med det ljusröda håret, får vara med igen, och har här en god vän vid namn Knottson. Jämfört med någon mellandel känns det som om Bertila är tillbaka i originalform.

183. Erich Kästner: Emil und die Detektive


Man kan få akademiska poäng för både det ena och det andra. Här kan man läsa tyska deckare för att utöka sitt ordförråd, och det gör jag i höst. Den här klassiska ungdomsdeckaren valde jag som första bok, för jag tänkte det skulle vara ett bra sätt att komma igång - relativt lätt, relativt tunn och relativt bra, hoppades jag. Det stämde ganska väl, men de berlinska ungdomarnas språk krävde en del lexikonarbete, och inte bara i en vanlig tysk-svensk ordbok. Annars tyckte jag det var påfallande hur väl boken ändå har stått sig, när den fyller 88 i höst. 20-talets Berlin är fint beskrivet, även om Emil förstås inte går på kabaré utan bara vill ha tillbaka de pengar som mannen i plommonstopet har stulit från honom på tåget. Själva gåtan är kanske inte så avancerad, utan här är det mer äventyret i storstaden för småstadspojken Emil som står för spänningen.

lördag 7 oktober 2017

182. Per Clemensson och Kjell Andersson: Släktforska steg för steg


Kursen, som ni kanske minns från ett tidigare inlägg, fortsätter med den här introduktionen till släktforskningens hantverk och källor. Nu ska jag inte försöka recensera den med minsta anspråk på professionalitet, men jag noterar att det är en upplaga från 2008, som tryckts om sedan dess. Det märks, för utvecklingen går fort vad gäller vilket material som levererats till landsarkiven och vilka källor som finns tillgängliga via nätet. Den som får välja bok själv rekommenderar jag faktiskt en annan, som var kursbok på den studieförbundskurs som var min första introduktion till ämnet.

181. Hans Alfredson: Julsaga från år 2051


I samband med Hans Alfredsons bortgång återpublicerade Sveriges Radio den här julnovellen från 2011, vilket jag missade just då. Den duger att höra när som helst, inte bara till jul, och novellerna ligger ute ett år för lyssning. Det är ett mail från framtiden till en tioåring 2011, och handlar förstås om julen. Firandet har förändrats på de 40 år som gått, men en del är också detsamma. Som alla bra framtidsskildringar säger den också något om vår egen tid. Ta en kvart och lyssna på den här pärlan.

180. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 5. Jakten på Urtomten och Stripa blir Hedenhösare


I den här femte delen i serien om Barna Hedenhös kommer Kurres syster Stripa (som hon heter på grund av sitt hår) till familjen och får bli tvättad och borstad:


Det andra äventyret inom de här pärmarna är roligare, en skildring av hur vissa jultraditioner kom till redan på hedenhöstiden.

179. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 4. Kurre lär sig flyga och Hur familjen Hedenhös fick en katt


När det passar smiter jag emellan med en eller ett par delar i seriebokserien om Barna Hedenhös. Den här delen känns eventuellt lite oinspirerad jämfört med de tidigare. Ordvitsarna och anspelningarna på nutid är få; snarare är det en äventyrsserie med vissa pedagogiska anspråk:

178. Helena Dahlgren: Kallelsen


Enligt Storytels presentation ska den här novellen vara i H P Lovecrafts anda, och det kan jag nog hålla med om. Det är smygande och krypande obehagligt, utan att riktigt bli blodisande. Sin starkaste sida har den i att vara skriven i dagboksform med den inbyggda osäkerhet om berättarens trovärdighet som det ger.

177. Magnus Engström: Skuggfärd


Om inte omslagsbilden är tillräcklig så framgår det ganska fort att det här är en obehaglig framtidshistoria om försvinnande och förföljelse, ofta berättad med snabba klipp:


Jag blir inte riktigt fångad av berättelsen, utan tycker att bilderna ibland tar över. Frågan är om det är bra eller dåligt när det är en serieroman.

tisdag 3 oktober 2017

176. Paula Hawkins: Marians julklapp


Paula Hawkins slog igenom med The Girl on the Train för ett par år sedan (men egentligen hade hon skrivit annat under pseudonym tidigare). Jag läste den när den var nästan ny, och uppskattade den i sin genre.

I den här novellen är det lite samma sak, någon som iakttar någon och på eget bevåg gör sig delaktig i denna någons liv. Förra gången var det en tågpendlare som tittade in i ett hus från baksidan, här är det en granne, och det är nästan ännu läskigare.

Jag gillar ju det korta formatet, särskilt vad gäller att lyssna, men här är det nästan i kortaste laget, bara nio minuter. Frågan är om inte idén hade hållit för en normallång novell.

175. Arthur Conan Doyle: Sherlock Holmes. Tecknade klassiker 1


Jag hade inte riktigt kopplat att den här serieversionen av Sherlock Holmes också är lättläst i ordets formella betydelse. Det går alltså ganska fort att ta sig igenom de tre historierna, men jag är imponerad av hur bearbetningen ändå håller kvar spänningen och alla viktiga ledtrådar. Det är tre av de verkliga klassikerna som är utvalda: "De rödhårigas förening", "En skandal i Böhmen" och "Det sista problemet", och eftersom de är tecknade av tre olika tecknare (i tur och ordning Jens Andersson, Loka Kanarp och Knut Larsson) får också Holmes och Watson olika utseende i de olika berättelserna:

Holmes får förstås tillfälle att utöva sin talang att avslöja okända detaljer om folk:



Watson däremot är lite bakom som vanligt, förstärkt av den Marty Feldman-liknande blick han har fått i den sista berättelsen:


För att inte tala om att han i sin rutighet påminner om Ture Sventon.

174. H. P. Lovecraft: Skräckens labyrinter


Innan den här bloggen kom till läste min bokcirkel H P Lovecraft, vilket för mig var första gången. Jag minns det som lite omständligt och inte särskilt skräckinjagande. Det känns som om tidsavståndet mellan honom och Edgar Allan Poe är betydligt kortare än mellan honom och nutida skräckförfattare, trots att det väl är ungefär lika. Det är en väldig överanvändning av "ohyggligt", "vedervärdigt" och "fasansfullt" när han berättar om vad hans huvudpersoner upplever i den skräckgenre som ofta behandlar missbildningar, inavel, mentalsjukdom och liknande, snarare än spöken med mera dylikt.

Anledningen att jag alls valde att lyssna på den här novellsamlingen är förstås att den läses av Ernst-Hugo Järegård. "Läses" är förresten inte tillräckligt för att beskriva vad det är han gör; han framför eller gestaltar, och där ingår att han inte bara läser utan också interfolierar med rosslingar, vansinniga skrik, gapskratt och flämtningar. Man får ta det som det är. Om man inte gillar det märker man det efter några minuter, och då finns det mycket annat man kan lyssna på. Det enda negativa jag kan komma på är att det är svårt att reglera volymen när han ömsom viskar en i örat och ömsom drar på med Dramatenrösten som ska höras upp på översta balkongen.

173. Anna Jansson: Ringen


Om man planerar dåligt så att man råkar äta lunch ensam och utan bok, då får man läsa en liten novell på mobilen. Det här var väl inte världens mest sofistikerade deckargåta, men Maria Wern har koll på detaljerna när hon pratar med folk, så det tar bara någon dag att hitta mördaren. Själv tror jag att jag hade satt dit hen på en annan detalj, faktiskt, om inte kvällstidningarna har oerhört sen pressläggning. och det har de ju inte längre.

måndag 2 oktober 2017

172. Alan Bennett: The lady in the van. Två berättelser


Riktigt varför just dessa två berättelser är samlade i en volym vet jag inte, för de är i original publicerade i en samling med ytterligare två. Det är också oklart varför titel(lång)novellen inte har fått sin titel översatt, men jag gissar att man vill anknyta till den film som kom 2015.

Först handlar det alltså om miss Shepherd, som bosätter sig i sin skåpbil på Alan Bennetts uppfart och stannar i femton år. Han försöker fokusera på roliga episoder (som att hon under en period också har en trehjulig bil), men egentligen är det förstås en djupt tragisk tillvaro. Hela tragiken försöker hon med viss framgång att dölja.

Sedan är det en inte alltför framstående medelålders man - hunsad såväl hemma som på sitt lärarjobb - som blir kallad till sin fars dödsbädd. Det är också ett exempel på en tragisk historia som ändå rymmer stor komik i detaljerna. Enligt ett förord är det en version av ett manus till en TV-film, och det tror jag kan vara ett utmärkt medium för den här historien.

torsdag 28 september 2017

171. Véronique Olmi: Den sommaren


Det här är en skickligt skriven bok, där det pratas mer än ageras, men på något sätt blir det spännande i alla fall. Titeln är dessutom lite falsk marknadsföring, för alltihop utspelar sig under en helg, kring Frankrikes nationaldag den 14 juli. Då samlas ett antal gamla vänner i ett hus i Normandie, som de brukar. Det är det rika och framgångsrika paret som äger huset, och som rider, seglar och spelar tennis*. Det är det inte fullt så rika eller framgångsrika paret, som rider, seglar och spelar tennis åtminstone denna helg på året, men annars nog inte har tid eller råd med det. Det är en väninna som har med sig en ny man varje år, även i år. Och så är det värdparets två tonårsbarn, som har måst mutas med att få ta med varsin kompis för att alls vilja följa med.

Alla paren har något i sin relation som inte riktigt är som det ska. Mycket hade kunnat lösas om de hade pratat med varandra, men nu inbjuder situationen snarare att alla pratar med någon vän eller väninna eller varför inte vännens fru eller väninnans nya pojkvän som man aldrig har träffat, men just därför kanske kan se saker utan förutfattade meningar. Sådär håller det på, och hela tiden finns det också med En Mystisk Främling, som det väl brukade heta i gamla pjäser. Han är en ung man som uppenbarligen inte alls hör dit, men hela tiden dyker upp på ett oroväckande sätt.

Jag brukar inte vara väldigt förtjust i så kallade relationsromaner, men den här hade något som jag tilltalades av. Nästan som i en deckare kommer det efter hand fram mer och mer om de medverkandes förflutna, utan att det för den skull finns en detektiv som gräver efter det. Det är kanske det som gör att det går hem hos mig.

Om jag räknar rätt är det här den sjunde boken jag läser från förlaget [sekwa], som specialiserar sig på franskspråkig litteratur, så det är kanske lagom att det får en egen etikett på inläggen. Även om de sju har varit ganska olika böcker är det genomgående intrycket positivt, och de har dessutom lyckats med att hitta en egen form, så att man genast ser att det är en av deras böcker.

* Det kan knappast vara en slump att författaren låter det utspela sig i Coutainville, med tanke på hur dess stadsvapen ser ut.

170. Emma Rendel: Flugornas ö


Den här serieromanen har den obehagliga stämningen gemensam med föregående, men annars är de rätt olika. Här handlar det om en kvinnlig präst som kommer till en ö och blir glatt överraskad över att kyrkan där är en kopia - i full skala, som jag förstår det -  av Peterskyrkan i Rom. Sedan inser hon förstås det närmast osunda i detta, som förresten bara är början på osundheter. Man ska inte utnämna allt som utspelar sig i lantliga, slutna samhällen till "en svensk Twin Peaks", men här tycker jag det finns beröringspunkter.

På nytt reflekterar jag över att det finns så många olika sätt att teckna en serie (och att det här med antropomorfa djur har någon särskild relation till genren):










onsdag 27 september 2017

169. Lars Krantz: Dödvatten


Det är ingen slump att författarens alter ego har H P Lovecraft i bokhyllan i en ruta på sidan 94:


(Frågan är hur mycket slump det är att jag läser den här serieromanen parallellt med att jag lyssnar på Lovecraft. Inlägg om det kommer vad det lider.)

Det är skräck av den där sorten som bygger på vansinne och missbildningar, och det är inte min bästa genre. Jag blir helt enkelt inte tillräckligt rädd av det, möjligen lite illamående ibland. Det är ändå skickligt gjort, tycker jag, och seriemediet lämpar sig minst lika bra för det här innehållet som den traditionella texten.

Här undrar man ju till exempel när det ska börja krylla av råttor på bakgården:



Och plötsligt kommer det en stadsbild från Falköping:

måndag 25 september 2017

168. Stephan Mendel-Enk: Meningen med jobbet


Det här kallas en novellsamling, men det är en mindre traditionell sådan. Snarare än berättelser är det en samling texter som formmässigt är ganska blandade. Här finns fiktiva dagboksutdrag, brevväxlingar, e-postkorrespondens, nyhetsbrev, förutom vanlig berättande text. Temat är arbetslivet i vid mening, och syftet är humoristiskt.

Allt tycker inte jag är roligt, men det mesta, och det är väl bra nog, för humor kan vara svårt. Roligast är det när en textgenre parodieras eller används i alldeles fel sammanhang, som när arbetsplatsens kommunikationspolicy tillämpas mellan förälder och barn för att komma till rätta med bristerna i kommunikationen när barnet inte vill berätta vad som har hänt på dagis. (Den på baksidan utlovade "första erotiska novellen i litteraturhistorien som utspelar sig i tandläkarmiljö" är förstås mer rolig än upphetsande.) Det här är utmärkt tidsfördriv om man bara vill bli road en stund.

söndag 24 september 2017

167. Herman Lindqvist: Våra kolonier - de vi hade och de som aldrig blev av


Någon hel bok av Herman Lindqvist har jag inte läst tidigare, men man känner igen hans andfådda och anekdotspäckade stil från hans TV-program. Jag har tyvärr lite svårt för den i skrift. Han vill så gärna få med allt han har hittat, precis hur många fartyg, precis hur folk var släkt och precis vad alla inblandade tänkte. (En radioparodi på Lindqvist för nu ganska många år sedan minns jag som att han inledde alla berättelser med "Kungen blev raaasande", och det är alldeles för mycket sådant.)

Ämnet är däremot intressant och - tror jag - försummat. Jag visste nästan ingenting om Nya Sverige i Nordamerika på 1600-talet, en liten aning om Cabo Corso på Guldkusten (genom serierna om Johan Vilde), lika lite om Guadeloupe (räntan!) och lite mer om Saint-Barthélemy. Den sistnämnda ön var svensk längst, i nästan hundra år, fram till 1878. Där finns också lite spår kvar från svensktiden.

Här finns också av oklar anledning ett kapitel om Åland, trots att författaren är noga med att understryka att Finland var en del av det svenska riket, och om Åland hade blivit svenskt efter första världskriget hade det väl knappast blivit en koloni. Med sina brister är det här som sagt ändå en intressant skildring.