söndag 20 augusti 2017

129. Stina Stoor: Monte Carlo


Stina Stoor läste jag i vintras, men den här novellen har ett lite annat tema än den samlingen. Här är det en lillasyster, som på småsyskons vis vet en hel del, men inte förstår innebörden av riktigt allt. Mest fastnar jag för det omisskännligt somriga, sett genom någon som tycker att sommaren är oändlig.

128. Torgny Lindgren: Huset


Det här är så mycket Torgny Lindgren det kan bli, en historia om ett hus, symbolen för slitet med att skapa sig en tillvaro för Gideon Lindmark och hans hustru Bred-Kajsa. Det är ömsom mycket roligt och mycket tragiskt, och inte minst oerhört effektfullt genom användningen av facktermer för verktyg och bjälkar (eller vad det heter).

127. Sara Lidman: Fröken & Moster Evelina och Anton


Sara Lidman har jag, vad jag minns, inte läst något av tidigare. Här är inte mindre än två noveller samlade, eftersom de är så korta, och de är nästan typexempel på genren "mustig skröna". I den första, "Fröken", är titelrollen en ambulerande frisör, i den andra är det en änka och en änkling i medelåldern som på ett tragikomiskt sätt inte får varandra, i alla fall inte som det är tänkt. Jag tänkte mig nog att Sara Lidman inte var så rolig.

126. Per Olov Enquist: Öknens alla blommor


Senaste paketet från Novellix landade i brevlådan i veckan. Det har temat Västerbotten, eller i alla fall författare därifrån. P O Enquist har nämligen förlagt den här historien till USA, komplett med roadtrip, motell och snabbmat. Själva historien fastnar jag inte riktigt för, men miljöerna är riktigt bra.

125. Maria Gripe: Agnes Cecilia - en sällsam historia


Efter projektet med realtidsomläsningen av Tordyveln flyger i skymningen blev jag lite sugen på att prova något annat av Maria Gripe, som jag verkligen inte har läst allt av. Nu blev det den här, mest för att den inte ingår i någon serie och därmed inte ger upphov till något nytt projekt.

Den är långsammare med att komma igång än Tordyveln, som ju nästan rivstartar med alla mysterierna på en gång. Här är det mer bakgrund och etablerande av förutsättningar redan från början. Så småningom blir det lika spännande, tycker jag, men om jag hade läst den när jag var i rätt ålder tror jag kanske att jag hade tyckt att den var lite tråkig lite för länge. Nu kan jag ändå se hur allt som presenteras där sedan får sin förklaring och fyller sin funktion i berättelsen.

Huvudpersonen Nora är föräldralös efter en olycka och bor hos släktingar, där hon blir väl omhändertagen, men ändå ibland känner sig utanför. När de flyttar till en ny bostad, en stor lägenhet i ett gammalt hus, känner hon närvaro av någon som hon inte kan se. Det händer också ett antal oförklarliga saker, som kanske inte är så originella i genren, men mycket suggestivt beskrivna. Det finns förstås också något i dåtid som hon (och hennes fosterbror Dag) försöker få förklaringar på.

Även om jag inte låter så översvallande är det här förstås en bra bok, framför allt imponerande genom att göra något eget av till stor del gamla ingredienser. Ett par gånger tycker jag att det finns för lätta lösningar, till exempel att en person finns tillgänglig som är precis den som Nora behöver, och en sak som ingår i upplösningen tycker jag är ett direkt onödigt sammanträffande. Men ett av de bärande elementen här är just sammanträffanden - om de nu ska betraktas så - och då får man köpa det som en förutsättning.

fredag 18 augusti 2017

124. Elin Wägner: De blå silkesstrumporna


Det här visade sig vara en oväntat rolig historia med både feministisk udd och viss byråkratisatir. Med tanke på att den utspelar sig när Leningrad hette Petrograd (1914-24) är den också oväntat modern - eller om det ska kallas tidlös. Jag hade inte läst Elin Wägner tidigare, men kan absolut tänka mig att läsa mer av henne.

torsdag 17 augusti 2017

123. Per Anders Fogelström: Mina drömmars stad


Nu är jag ute i ovanligt god tid inför att Kulturkollo startar höstens bokcirkelomgång. På måndag börjar diskussionerna, så jag får väl se om jag kommer ihåg något då.

Det här är en av mina mest minnesvärda läsupplevelser från ungdomen. Och det ska inte missförstås som beröm. Det är en av de böcker jag har läst som har väckt mest negativa känslor hos mig, och de har stannat kvar under de nästan trettio år som har gått. Vi läste den i nionde klass, och jag minns fortfarande en del som jag skrev i den uppsats vi skulle skriva efteråt. Mitt nuvarande, äldre jag ser mer tolerant på detta, men jag kan fortfarande förstå vad det var som gjorde mig negativ, och jag tycker fortfarande att det är ett underligt val för en grupp femton- och sextonåringar.

Det är två saker som jag reagerar emot. Först gäller det att allting är så bottenlöst eländigt. Det är säkert helt verklighetstroget, men det blir inte riktigt bra som skönlitteratur om huvudpersonerna inte på något sätt har möjlighet att påverka sin egen tillvaro till det bättre. Det andra gäller den dokumentära stilen, som jag minns att jag var synnerligen negativ till då, men har något mer fördrag med idag. Det är ändå lite för segt ibland med långa skildringar av vilka hus som kantar en viss gata ett visst år eller en påpassligt inplacerad verklig händelse. Det är ingen tvekan om att författaren har gjort sin hemläxa, men han är också förtvivlat angelägen om att visa det.

Nu är mitt mål ändå att läsa alla fem delarna för att ha gjort det. Det är inte plågsamt, som jag var rädd att det skulle vara, men jag förstår inte heller att det kan vara någons absoluta favoritbok som läses om gång på gång.

122. Ian Stansfield: Legenden om valen


Riktigt vad den här illustrerade vuxensagan gör hos mig vet jag inte. Efter elva års inneboende här har den nu åtminstone blivit läst.

Det är en nyskriven (1985) legend i folklig anda med förklaringar av diverse naturfenomen och djurs egenskaper. De medverkande heter sådant som Den Tidlösa Ödlan och Den Blåprickiga Tapiren. Skyddsomslagets bild ger en god uppfattning om stilen på illustrationerna.

Jag vet inte om jag blev mycket klokare efter att ha läst, men det är i alla fall varken svårt eller tråkigt.

måndag 14 augusti 2017

121. Rolf Börjlind och Cilla Börjlind: Sitt hår tyckte han om


Spindel, svart katt, fladdermus och kråkslott - det är ingen subtil omslagsbild som Storytel har valt till den här novellen. Jag uppfattar den ändå inte som den sortens skräck som arbetar med sådana effekter, och blir inte särskilt skrämd, mer förbryllad. Även galningar måste ha någon anledning till det de gör, men den går i så fall mig förbi. "Underligt" är det snällaste jag kan sträcka mig till.

120. ABC i Efter 3. Rim och reson om 1900-talet


Radioprogrammet Efter 3 lät strax före sekel- och millennieskiftet både lyssnarna och ett antal inbjudna proffs skriva ABC-verser på temat 1900-talet i traditionen från Falstaff, fakir med flera. Bland proffsen fanns så olika förmågor som Hasse Alfredson och Olle Ljungström, Babben Larsson och Caj Lundgren (känd som dagsverspoet under signaturen Kajenn).

När man läser hela boken, om än utdraget under ett par veckor, blir det tydligt att vissa teman återkommer, och att de inte är så tidlösa som man kanske tänkte sig 1999. Något som kändes mer aktuellt då var till exempel Monica Lewinsky-affären:
Cigarrer njuts när de har tänts
utom en viss presidents.
(Calle Norlén) 
Clintons lilla vänsterprassel
blev ett storpolitiskt trassel.
(Thea Oljelund) 
Ärlig man ska icke ljuga,
sa Bill Clinton till sin fruga.
(Sven Hugo Persson)

Något som i och för sig är aktuellt fortfarande, men kanske inte skulle skildras på samma sätt är IT:
Internet är substitut
för att träffas och gå ut
(Calle Norlén) 
Internet har innebörden
klotterplank för datanörden.
(Hans Dahlman) 
IT gör den blyge frälst,
han flörta törs med vem som helst.
(Peter Himmelstrand) 
IT är en häftig grej,
vår tids "Sesam, öppna dej!"
(Gertrud Hemmel)

Och ibland kan det finnas helt olika syn på saker och ting:
X2000 sparar tid,
stressad själ får genast frid.
(Peter Himmelstrand) 
X2000 skräcken är
för en sjösjuk resenär.
(Gertrud Hemmel)

Det växlar mellan satir:
Inför Hitlers hemska hot
buga' vi och kysste fot.
(Hasse Alfredson)
och rent trams i Fakirens anda:
Ankpress är en ashipp grej,
finnes snart hos var plebej.
(Olle Ljungström)
och ska förstås inte sträckläsas. Inte heller citeras in extenso, även om det är svårt att låta bli.

119. Sofie Sarenbrant: Rum 112


Sofie Sarenbrant är en till av de kvinnliga deckarförfattare som debuterat på senare år och som jag inte har läst tidigare. De är många och jag har haft svårt att samla mig till att välja någon eller några att prova, för att läsa alla är övermäktigt för den som också vill läsa lite annat. (Det finns förstås män i kategorin också, men utan att egentligen ha undersökt det har jag intrycket att det har debuterat fler framgångsrika kvinnor i genren från ungefär millennieskiftet och framåt.)

Den här novellen har en tacksam utgångspunkt. En kvinna vaknar på ett hotellrum och hittar en främmande man bredvid sig i dubbelsängen. Det kan vara allt från pikant till skrämmande, och det är två av de många perspektiv som växlar i berättelsen. Tyvärr tycker jag att både hon och han (för han vaknar snart, kan jag avslöja) på ett konstigt sätt växlar mellan rationellt och irrationellt beteende, så att det blir svårt att veta vem - om någon - man ska hålla på. Det kan vara effektfullt, men här fungerar det inte för mig, och jag blir heller inte överraskad av slutet, vilket jag tror är meningen att man ska bli. Snarare tycker jag det finns ett par ställen där det gärna kunde ha slutat tidigare.

118. Sverker Oredsson: Nils Edén. Demokratins statsminister


Nils Edén är oförtjänt bortglömd, det är den mycket korta sammanfattningen av den här biografin, som jag hade glädjen att få som recensionsexemplar från Ekerlids Förlag. Själv hade jag en historielärare på gymnasiet som - för övrigt själv folkpartist, som det hette då - uppehöll sig mycket vid liberalerna Karl Staaff, Nils Edén och Bertil Ohlin, så jag var inte helt obekant med honom. Men det kan nog stämma att han inte är en portalfigur, och det finns skäl till det, som framgår vid läsningen.

Edén var statsminister i mindre än två och ett halvt år 1917-20 och hann förstås inte under den tiden bli etablerad som någon landsfader. Kort därefter sprängdes hans parti på en för vår tid så exotisk fråga som rusdrycksförbud. Han hamnade på minoritetssidan, som var mot ett förbud, och lämnade då politiken. Då riskerar man att inte få en rättvis bedömning när historien ska skrivas.

Men den korta tiden i regeringsställning tillsammans med socialdemokraterna var onekligen produktiv. Redan genom sin tillkomst var regeringen historisk; den utgick från majoriteten i den folkvalda andra kammaren, och parlamentarismen som princip var därmed etablerad. Om en enda fråga ska nämnas blir det den allmänna rösträtten, som visserligen genomfördes slutligt av en senare regering, men på grund av ett initiativ av Edéns regering. Jag blir ändå imponerad av mängden andra framsynta ställningstaganden, till exempel åttatimmarsdag och medlemskap i Nationernas Förbund, och sådant som man kanske tror har funnits jämt, men som infördes de åren, nämligen utrikesnämnd och folkomröstning. Och ofta skrev Edén själv underlag i ärendena - imponerande, även om det förstås var en annan tid då, som det brukar heta.

Jag har inte den historiska kompetensen att professionellt bedöma den här boken, men från mitt perspektiv uppfattar jag den som populärvetenskap i det ordets bästa bemärkelse. Det är populärt genom att vara lättläst och alldeles tillgängligt för den som inte är specialinsatt, och det förs en dialog med den vetenskapliga och övriga litteratur som tidigare har behandlat Edén och hans tid. (Där är jag förresten lite förtjust i att ingen mindre än den här bloggens gamle bekant H-K Rönblom spelar en roll genom sin avhandling!) Tidens förutsättningar med första världskrigets slut och påföljande oroligheter gör det dessutom riktigt spännande ibland, även om vi vet hur det kommer att gå.

fredag 11 augusti 2017

117. Anna Jansson: Blod på dansbanan


Om jag uppfattar det rätt har det kommit 18 deckare om Maria Wern, Anna Janssons Gotlandsbaserade polis. Jag har inte läst någon av dem, inte för att det skulle vara ett ställningstagande, utan bara för att det inte har blivit av att börja.

Den här novellen är specialpublicerad i samarbete med Blodomloppet, och det är klart att ett knivöverfall med påföljande blodförlust ger en osökt anledning att påminna om hur viktigt det är med blodgivning. Överfallet sker under dansbandsveckan i Malung, och jag gissar att det är stor igenkänning för den som har en relation till den världen. Själv tycker jag det är lite för snabbt och oengagerat berättat och hade - konstigt nog - hellre sett det som en roman med lite utvecklade karaktärer och sidospår.

116. Jimmy Berestål: Jag, dödens fotograf


Det här ska vara skräck på temat att återuppväcka döda. Metoden för det ger sig redan av titeln, och det utspelar sig i fotografikonstens barndom, när man möjligen tyckte den exakta avbildningen i sig var spöklik. Tyvärr känns det alltför ofta som om det egentligen äger rum i modern tid, både vad gäller dialogen och de medverkandes agerande. Hade det varit en roman hade jag släppt den efter första kapitlet.

115. Klas Östergren: Ravioli


Möjligen är huvudpersonen densamme som i gårdagens novell sålde julgranar. Här rycker han in på ett bygge, men det är den här gången inte han själv som får till det med den obligatoriska överklassdamen. Det är rätt rolig och oförarglig läsning, men hade nog tjänat på ett större avstånd till den förra.

onsdag 9 augusti 2017

114: Klas Östergren: Röd jul


Huvudpersonen/berättaren får rycka in som julgransförsäljare för att betala av en skuld från ett krogbesök, och när han får hjälpa till att bära hem en gran till en dam med tjusig våning på Östermalm går det förstås som det går. Det är lite för urbant för att vara "mustig skröna", men det är i sin lättsamma genre helt passabelt. Om den inte har sänts i radio vid jul är jag förvånad.

113. Carin Gerhardsen: Plastpärlor


Till att börja med tycker jag det är lite virrigt i den här novellen, men så småningom förstår även jag att personerna utan anknytning till varandra ska sammanstråla i ett dramatiskt ögonblick. Det finns en liten inledning som antyder det, men då hade jag inte uppmärksamheten på topp. Kanske hade just den här novellen därför gjort sig bättre för traditionell läsning. Och för min del hade det gärna kunnat stanna vid det dramatiska ögonblicket.

tisdag 8 augusti 2017

112. Doris Dahlin: Gamla synder


Någonstans i den här lyssningen måste jag ha tappat bort mig, för jag fick det bara till fyra noveller. Men de är bra i alla fall, och handlar ofta om kvinnor och deras relationer till mödrar och/eller döttrar. Det finns mycket i vardagen som kan göras till dramatik om man vill, och det vill de här kvinnorna ibland. Det är någon gång lite stillsamt roligt, ofta om sådant man kan känna igen (även om man som jag varken är mor eller dotter) och fint inläst av Marie Richardson. Utan Storytel hade jag nog inte hittat fram till det här.

111. Siv Widerberg: "Nian"


Den här sista delen i serien handlar ännu mer om diskussionerna om arbetsformer för de två klasserna, nu 9A och 9B, som arbetar i projektform i svenska, SO och teckning. De har fått en ny lärare som vikarierar för en av eldsjälarna:


och det stora projektet den här gången är att rädda honom när han inte ska få fortsätta vikariera, eftersom det finns en falang bland lärarna som vill ha bort honom. (Den inledande episoden ovan slutar med att det visar sig att det han har bjudit på var alkoholfritt, och så blir det en pedagogisk diskussion om grupptryck och placeboeffekter.) De arbetar också med ett stort projekt om skolan, där de får tillfälle att göra en kartläggning av elevernas socialgruppstillhörighet och jämföra den med betyg och gymnasieval, även om de av olika skäl inte lyckas göra allt de egentligen vill.

Trots böckernas grafiska form (se ovan) framgår det ganska bra när man har alla framme samtidigt:


att de har vuxit med de medverkandes ålder, och kanske även med läsarnas. ett inte okänt koncept. Det slutar förstås med att en del - men inte alla! - söker till gymnasiet. Huvudpersonen Ingrid ska gå tvåårig social linje, som vid den här tiden verkar ha varit ett medelalternativ och inte någon enklare variant av de treåriga. Annars är det tråkigt nog ingen som gör något överraskande val när de är komna så långt.

Sist i alla de här böckerna finns kontaktuppgifter till författaren och ibland lite bakgrundsmaterial i form av intervjuer, kompletterande texter etc. När jag läste serien första gången, när jag var ungefär jämgammal med de skildrade eleverna, skrev jag själv till Siv Widerberg, säkert oerhört förnumstigt - jag minns inga detaljer. Men jag minns att jag fick ett långt och mycket seriöst svar, som visade att hon hade läst vad jag hade skrivit, och hon förklarade varför hon hade gjort vissa val och hur hon hade arbetat med bakgrundsstudier av autentiska skolor och klasser. Det kändes ovant att bli tagen så på allvar, men det är nu sådär 30 år efteråt något att minnas.

110. Siv Widerberg: Klass 8A och B


Den här fjärde delen i serien har tydligen varit så populär hos någon att den har försvunnit från biblioteket, visade det sig när jag bad att få den framtagen, så den fick fjärrlånas.

Titeln - att det alltså handlar om två klasser - har sin förklaring i att lärarna i svenska och SO i 8A och 9B har kommit på att de ska läsa gemensamt med de båda klasserna och arbeta med övergripande projekt. Därför blir det också ganska överbefolkat på klassbilden:


Eleverna är till att börja med rätt skeptiska, inte så mycket till arbetsformen som till den andra klass som de uppfattar sig hopfösta med. (Några vill förstås inte alls arbeta med projekt, utan de vill ha vanlig undervisning för att lära sig allt de behöver inför gymnasiet. Majoriteten, som framställs som de vettiga, vill lära sig det de behöver inför livet.) Det kan se ut så här:


Så småningom finner de sig tillrätta i de nya formerna, och hittar förstås ett nytt förändringsprojekt, som emanerar från ett studiebesök på ett bageri med bristfällig arbetsmiljö.

Nu märks det också att eleverna, både berättaren Ingrid och de andra, har vuxit till sig en del. Ingrid var från början en rätt vanlig och inte särskilt drivande person, men har nu vaknat till och uppfattas som politiskt medveten, kanske mer av andra än av sig själv. Hon tar sig igenom svår och byråkratisk text - en genomgående måltavla för den här bokserien - och är ibland oerhört ilsken på sakernas tillstånd.

Jag vet inte hur realistisk den här skolskildringen är; den ligger i alla fall ganska långt från hur jag själv hade det på högstadiet med bestämda timmar i varje ämne, som hade sina läxor och prov. En gång om året hade vi temadagar i en vecka, och det jag minns därifrån är någon sorts första hjälpen-utbildning, en nykter alkoholist (vid ett annat tillfälle) och lite liknande inslag. Jag försöker rannsaka mig, men något studiebesök kan jag överhuvudtaget inte komma ihåg att vi gjorde på hela högstadiet.

söndag 6 augusti 2017

109. Siv Widerberg: Klass 7A


Klass 6D delades (splittrades) ju inför högstadiet, och därför går Ingrid nu i klass 7A med tre av sina gamla klasskamrater. De porträtteras också annorlunda, mer som jag var van vid från fotokataloger något decennium senare:


Den här gången är solidaritetsprojektet att de gör en tidning till stöd för de drabbade av, alternativt som protest mot en nedläggning av en textilindustri. Det var nog mycket typiskt när boken kom 1978. Jag som är tio år yngre än klass 7A och gick i en betydligt mindre projektintresserad högstadieskola känner inte riktigt igen mig i möjligheterna till sådant arbete på skoltid. Men ibland går utvecklingen fort, och ibland har den inte nått fram överallt.

108. Siv Widerberg: Klass 6D Sverige, Världen, som tårtbitar


Klass 6D från föregående bok hotas av att delas (eller som de uttrycker det, splittras) inför högstadiet. På ungefär samma sätt som när de solidariserade sig för att Veikko skulle få gå kvar i klassen protesterar de mot det, ända till att överklaga länsskolnämndens beslut till regeringen. (Allra sist finns en del lagtext och exempel på regeringsbeslut om liknande ärenden.) Den här gången går det inte lika väl, utan de får lämna sexan utan att veta vilken klass de ska hamna i eller med vem av sina gamla klasskamrater. Det är dock synnerligen noga att de inte är ute efter att någon annan klass ska behöva delas, utan att det de vill är att alla ska få fortsätta, även om det innebär att det blir fler klasser än det egentligen finns pengar till.

Kanske var det den här boken som fick mig att läsa serien, eftersom min klass var i en mycket liknande situation. Vi var inte lika samfällt intresserade av att slippa delas, som jag minns det, men jag minns också ett stormöte med rektor och studierektor, som inte var så olikt det som finns beskrivet här. De föräldrar i min klass som var negativa var dock inte negativa till att en annan klass kunde behöva delas, snarare tvärtom. (Utvecklingen hade också kommit förbi stadiet att "Stämningen och cigarettröken luktade lika illa", som vid mötet i den här boken.)

Jag minns som sagt inte att det var så lite text i de här böckerna, i varje fall i de här första:


Men det ger utrymme till Cecilia Torudds teckningar, som alltid är bra.

107. Siv Widerberg: Klass 6D Sverige, Världen


Det här är första boken av fem, som Siv Widerberg skrev med början 1976, med Ingrid, en ganska vanlig tjej i huvud- eller åtminstone berättarrollen. Här handlar det om att en besvärlig kille, Veikko, ska flyttas från 6D för att han stör de andra. Klassen vill inte det, utan intervenerar på ett föräldramöte, och Veikko får gå kvar.

Tillsammans med baksidans bild (av alltid briljanta Cecilia Torudd) blir det ett gammaldags klassfoto med rektor och klassföreståndare överst:


Det märks förstås även här och var i texten att tiden har gått, allra mest när några stannar kvar efter föräldramötet och "tömde askfat". Annars är det tidstypiskt solidariskt och stormötesdemokratiskt. Allra sist finns det kontaktuppgifter och en uppmaning att skriva till författaren om man vill berätta vad man tycker (just det ska jag återkomma till i anslutning till sista boken, tänker jag mig).

Jag läste de här fem delarna någon gång på 80-talet, men hade inget minne av att det började så barnboksaktigt, med korta rader och rätt mycket illustrationer i texten:


En bonus är att rektorn heter Anton Löv, precis som läraren i Tordyveln flyger i skymningen. Om det nu inte är han som har befordrats.

106. Elisabeth Östnäs: Sofia Tholls kabinett


En bokcirkelkompis hade läst den här, och det fanns två anledningar för mig att göra detsamma. Ingen har anklagat mig för att ligga i den tekniska framkanten vad gäller läsning på annat sätt än i pappersböcker, men långt om länge har jag skaffat mig en telefon som gör det möjligt att ha Storytel, där den här boken är originalpublicerad. Och så utspelar det sig på Zoologiska museet i Lund, i vars tidigare lokaler humanist- och teologcentret LUX nu finns, och där jobbar jag till vardags.Så jag tog en provperiod Storytel och har växlat mellan att lyssna och läsa, med övervikt för lyssnande, som trots allt passar bättre under promenader och bilkörning.

Det handlar om Eva och Hildur, två studenter som sommarjobbar med att packa ner det sista av museets samlingar, bland annat ett litet rum med mer eller mindre privata handlingar och föremål som tillhört Sofia Tholl, museets grundare. I övrigt förekommer en föreståndare och en anställd - ganska lite folk för att tömma och flytta ett helt museum, kan jag tycka, särskilt som styrkan decimeras efter hand av olika skäl. Det är symtomatiskt, för det är lite för mycket av de yttre förutsättningarna som för mig känns lite för orealistiska för att jag riktigt ska acceptera dem. Det gör också att de mer avsiktligt orealistiska inslagen - övernaturligheter, får man nog kalla dem - inte heller fungerar som de annars hade gjort. Men när det är som mest spöklikt är det ändå rätt spännande, konstigt nog.

De fyra mest förekommande personerna är ovanligt mångbottnade, skulle jag säga. Var och en av dem har något drag som är direkt oförutsägbart, och för det mesta fungerar det. Olle, museets anställde, har en historia av vad som numera kallas psykisk ohälsa, och beskrivningen av honom är tidvis närmast plågsam. Någon gång är det någon av de medverkande som lite för lägligt har en bakgrundskunskap om något eller tillgång till något som behövs, och då blir jag skeptisk igen.

Behållningen för mig är miljöerna, både museet med dess närmaste omgivningar och det övriga sommartomma Lund (och Malmö på en liten kant). Lite mer beskrivning och lite mindre upprepningar av gatunamn hade gjort det ännu bättre. (Och så undrar jag vad den namngivna herrekiperingen har gjort för ont för att beskrivas som vore den hämtad från en sketch.)

Det här är kanske inte stor litteratur, men klarar sig undan när det inte låtsas vara annat än en spännande spökhistoria med kopplingar till isländsk folktro. Det betyder också att det fungerar sämre när det mitt i allt blir omotiverad mjukporr. Mitt samlade intryck är som synes väldigt kluvet; de inslag jag gillar är verkligen bra, men det finns också en del som kanske helt enkelt borde ha blivit en annan bok.

lördag 5 augusti 2017

105. Nils Håkanson: Ödmården


Någon gång i framtiden är Sverige ockuperat av Nederländerna (eller nedriglänningarna, som invånarna kallas här). Det är en dystopisk framtid, där havsnivån stiger och svenskarna har fått flytta ner i gruvhål.*

Historien berättas av en som kallar sig "archifarien", det vill säga den som sköter arkivet för den här folkspillran, och det görs på en blandning av ålderdomlig och nyskapande svenska, som är omöjlig att beskriva. Ett rejält exempel är kanske bättre:


Det verkar jobbigt till att börja med, men man kommer in i det efter några sidor, och är ibland otippat roligt. Det här är också den där sortens bok som kan förekomma även i andra genrer, där vi vet mer än berättaren och i bästa fall kan förstå vad det är som menas med något som beskrivs som oförklarligt eller ibland helt naturligt, men från ett annat perspektiv än vi är vana vid.

Intrigen uppfattar jag som en ganska förväntad historia om förtryck och uppror, i och för sig helt kompetent berättad. Det är i stället språket och miljön som gör att den här boken stannar i minnet som något alldeles eget.

* Någon borde studera det här med framtidsskildringar och underjordiskt boende (om det inte redan är gjort). Jag vet att jag har reflekterat över det tidigare, men det förekommer verkligen i annars helt olika böcker i olika genrer.

104. Nelly Sachs: Glödande gåtor


Nelly Sachs delade 1966 års nobelpris med Samuel Agnon, en av bara fyra gånger som litteraturpriset har delats. Hon var från 1940 bosatt i Sverige men skrev på tyska, och den här lilla volymen har parallelltext på tyska och svenska på varje uppslag. Jag har genomgående läst de svenskspråkiga högersidorna, en översättning av Gunnar Ekelöf. I praktiken är det alltså inte mer än ett trettiotal sidor med upp till ett tiotal rader per sida. (I en avslutande not meddelas att detta är en diktcykel som följs av tre till, just då bara tillgängliga på tyska.) Det kan till exempel se ut så här:


Jag lyckas inte riktigt ta till mig det här, eller så ger jag mig inte den tid man borde för att låta det sjunka in. Det känns plågat och obehagligt och jag får inte lust att vila i formuleringarna så som man nog borde. Men det här med att läsa lyrik är en övningssak, har jag förstått.

fredag 4 augusti 2017

103. Håkan Nesser: Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter


Jämfört med föregående Novellix-Nesser är det här bättre. En författare - såvitt jag förstår bosatt i Nesserland, där Van Veeterens Maardam ligger - blir approcherad i en bar av en främmande man, som säger sig veta saker om författarens hustru och hennes förflutna. Eftersom författaren ända sedan de gifte sig har vetat om att det finns en period i hennes tidigare liv som hon inte vill tala om vågar han inte riktigt avfärda den andre. Sedan blir det en effektfull växling mellan då och nu, och den lek med sanning som Nesser ofta är så bra på. Det är väl genomfört även här.

102. Håkan Nesser: Herr Kadar


Medan Van Veeteren-projektet har sommarsemester smiter jag emellan med lite annan Nesser-läsning. Den här novellen handlar om en mystisk herre på en östafrikansk semesteranläggning, där "vi" (som jag uppfattar det ett svenskt par, men det kan man inte riktigt veta) befinner oss över julhelgen. Det är omisskännligt Nesser, men en lite för tunn historia för att hålla hans vanliga klass, tyvärr.

101. Gabriela Mistral: Dikter


Jag läser inte de kvinnliga nobelpristagarna i någon särskild ordning, men nu passade det att gå vidare med denna, 1945 års pristagare som belönades "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden". Ungefär halva boken är dikter, den andra halvan är prosadikter, och om det finns något tema för hennes "mäktig[a] känsla" är det moderskap, havandeskap och konstnärskap. Jag har själv lite svårt att känna mig berörd, men kan ändå förstå att det här kan anses som bra om man har andra preferenser.

onsdag 2 augusti 2017

100. Wisława Szymborska: Utopia


Efter Gordimer och Morrison tänkte jag försöka få upp farten lite i det här projektet genom att välja några tunna diktsamlingar. Det verkar hittills som en framgångsstrategi.

Wisława Szymborska fick 1996 års nobelpris "för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet". För en gångs skull är det en motivering som jag faktiskt förstår och känner igen mig i vid läsningen. Hon är verkligen ironiskt iakttagande, ibland vass, ibland lite småklurig, men ofta mycket tankeväckande. Jag tror det är ett författarskap som det skulle vara möjligt att återvända till och hitta nya bottnar i.

Den här samlingen kom just 1996, men innehåller dikter ända från 1950-talet och framåt, som tidigare varit publicerade i andra samlingar.

99. Maria Gripe: Tordyveln flyger i skymningen


Den senaste dryga månaden har vi varit ett gäng som har läst - i många fall läst om - den här ungdomsklassikern i realtid och diskuterat den i vad man skulle kunna kalla en nätbokcirkel. Jag fick egentligen idén till det när jag förra året gjorde samma sak med Nils Holgersson, och lite för sent upptäckte att det hade varit trevligt att ha sällskap i det projektet. Här är det inte alltid lika entydigt vilka kapitel som utspelar sig vilken dag, men ett förslag på schema om någon vill göra om det kan se ut så här:
27 juni
(Inledning - utan rubrik)
Drömmen
Förbannelsen
 
28 juni 
Blommorna 
29 juni 
En melodi
Viskningen
Kompositionen
Selanderska gården
 
30 juni 
Sommarrummet
Breven
 
7 juli 
Selandria Egyptica
Den blå Peugeoten
Ansiktet i fönstret
Emilie och Andreas
Objudna gäster
 
17 juli 
Den stora världen - och den lilla
Bekännelsen
Ett tyngre föremål
I händelsernas centrum
 
20 juli 
Gravöppningen
Schack!
 
22 juli 
Galgbacken 
25 juli 
Lyssna, lyssna blåa blomma... 
28 juli 
Fotografiet
Pressarna rullar igen
Trädockan
 
29 juli 
Falsk eller äkta?
Ett nytt spår
Biskopen
Tvillingarna söker varandra
Nattliga överläggningar
 
31 juli 
Gåtor att lösa
En upptäckt!
 
1 augusti 
Telefonsamtalet
Julia J:son Andelius

Jag som har varit projektkoordinator (eller vad man ska kalla det) har måst ligga lite före, så det där med realtid är en sanning med modifikation för min del. En anledning att göra det just i år har också varit att veckodagarna stämmer med 1978, när det bör utspela sig.

Själva historien är kanske bekant för de flesta. Det handlar om tre ungdomar som genom att åta sig blomvattning i ett gammalt hus hittar en samling brev från 1700-talet, som tyder på att det kan finnas en gammal egyptisk gravstaty i deras småländska by. Jämsides med den historien finns det också ett övernaturligt inslag, som inte behöver avslöjas här, men gör boken till något mer än bara ett deckaräventyr på ett sommarlov.

Det har varit en trevlig bekantskap att återknyta; jag läste själv boken för första gången i vuxen ålder, men har dessförinnan både fått den högläst i skolan och lyssnat på den radioteater som är förlaga till boken. Diskussionen har också gett nya vinklar på vissa saker som nog annars hade gått mig förbi.

söndag 30 juli 2017

98. Mats Kempe: Jag minns aldrig mina drömmar


Den här lilla novellsamlingen, som jag fick rekommenderad och säkert inte hade hittat till på egen hand, visade sig vara riktigt bra. Det handlar om vanliga människor i vanliga situationer i nutid (eller i alla fall bokens nutid; den kom 1996), men är ibland spännande ändå. Ganska ofta är det ett samtal mellan två personer som inte riktigt når fram till varandra, och man förstår att det finns mycket mer att berätta om dem och deras relation än vad som faktiskt står på de få sidorna varje novell tar. Inte minst är det tydligt eftersom det så ofta slutar mitt i konversationen. Om det är fantasieggande eller frustrerande är nog en smaksak; jag drabbas av båda känslorna vid olika tillfällen.

lördag 29 juli 2017

97. Kylie Logan: Mayhem at the Orient Express


Upplägget för den här nu fyra år gamla deckaren tyckte jag var lovande. Agatha Christies Mordet på Orientexpressen, som titeln förstås anspelar på, har jag läst flera gånger, och den klassiska filmen har jag nog sett ännu fler gånger. Utgångspunkten här är att tre kvinnor döms att ha en bokcirkel ihop - som om det skulle vara ett straff, men det tycker i alla fall den lokale domaren att de är värda, för att de ska tvingas komma överens om något. De kompletteras med en fjärde samt en bibliotekarie, och så läser de alltså Mordet på Orientexpressen. I den här boken är "The Orient Express" dessutom en kinarestaurang, vars ägare hittas mördad när damerna kommer dit efter en cirkelträff.

Det hela är ju lite tramsigt, men blir tyvärr inte så roligt som jag hade hoppats. Kanske skulle det ha skruvats ytterligare lite till i stället för att huvudpersonen ska ha ett Förflutet i Storstaden, som hon förstås har flytt(at) från. Nu har hon påpassligt nog skaffat ett bed and breakfast-ställe, där det mesta utspelar sig. Det blir nämligen snöoväder, precis som i förlagan, och alla de misstänkta blir av med elektriciteten hemma, och flyttar därför in där tillsammans med bokcirkeldamerna och en polis (ja, jag sade ju att det var tramsigt). Det tar sin tid, men andra halvan av boken, när blinkningarna till förlagan kommer tätare ("It's almost like there are too many clues" säger huvudpersonen), tycker jag är bättre, och räddar upp det hela. Upplösningen är inte sämre än i många andra, mer seriöst syftande, pusseldeckare, och det visar sig - som så ofta - att det var något som man missade eller feltolkade, som annars hade lett en till rätt mördare.

Det utspelar sig på South Bass Island i Eriesjön, som är bildar gräns mellan USA och Kanada. Snöovädret gör praktiskt nog också att färjan ställs in, så ingen misstänkt kan ta sig från ön.

96. Toni Morrison: Paradise


Det här projektet med att läsa de fjorton kvinnliga nobelpristagarna i litteratur går verkligen inte på räls. Meningen var att det skulle bli en i månaden, men denna är med den planerade takten februari månads bok. Och både denna och den närmast föregående är relativt moderna författare, som jag trodde skulle vara något så när lätttillgängliga.

Boken består av åtta avsnitt, varav sju har kvinnonamn som titel, och varje avsnitt har alltså sitt eget perspektiv. Det gemensamma är staden Ruby, där det bor bara svarta. Historien utspelar sig under flera decennier med gott om tillbakablickar. Allt det här gör det svårt att hålla ordning på vem som är vem, eftersom det kommer en ny personuppsättning i varje avsnitt, som sedan så småningom kan visa sig delvis överlappa med dem vi har fått träffa tidigare. "Tidigare" kan dessutom vara senare i kronologin. Kanske finns det små tecken som man ska uppmärksamma för att förstå vem som är vem, men jag missar dem i så fall. Förmodligen skulle boken ha vunnit på att läsas mer koncentrerat än jag har gjort, men det har faktiskt varit något av en kamp att ta sig fram till slutet. Nu hoppas jag att åtminstone någon av de återstående pristagarna ska vara lite lättare.

måndag 17 juli 2017

95. Annelie Salminen och Ida Rosén Branzell: Modingarna och alfabetet


Det här ligger lite (faktiskt inte så lite) utanför min vanliga komfortzon, men jag köpte boken direkt av författaren förra veckan, utan att i det här sammanhanget gå i detalj om det.

Det är en alfabetsramsa i sju avsnitt med fyra bokstäver i varje. Den genren finns det fler exempel på, men det speciella med denna är att den är normmedveten och inte lär ut att "råttmor kokar te", som tydligen också förekommer. Nu har jag inte så stor erfarenhet av att läsa för barn i målgruppsålder, men jag tror att den kan gå hem med sina tydliga verser och teckningar.

tisdag 11 juli 2017

94. Limerickmästare 2011


Det här är ett oplanerat spontanlån på resande fot (det är anledningen till att bakgrunden inte är samma bord som jag annars alltid fotograferar böckerna på). Såvitt jag förstår är det en samling från en tävling på webbplatsen 1av3.se (som verkar nedlagd), och det är blandad kvalitet på bidragen, som är ett 80-tal. Ganska många är tyvärr inte alls bra, men några är riktigt bra och hade förtjänat ett bättre sammanhang. Man får leva på dem. Det räcker inte att rimma på könsord, man måste ha en poäng också.

onsdag 5 juli 2017

93. Jöns Hellsing: Händig man sökes


En mer eller mindre hemlös författare in spe från London ser sin chans att få skrivro genom att svara på en annons, där det sökes någon som mot logi och låg lön kan renovera en stuga på en skotsk egendom, ägd av en lord som tillbringar sin mesta tid i överhuset. Författaren kan förstås ingenting om hur man renoverar hus och för att ta sig dit stjäl han en bil (se omslaget). Till detta ska läggas lordens svenska fru, varmblodig men försummad, samt hennes lokala och lojala tjänsteflicka. Det går förstås som man kan gissa, och jag har ändå inte läst Lady Chatterleys älskare.

Det ångar på ganska bra (i bildlig och bokstavlig mening) och ett tag undrar jag om "charmigt feelgood-äventyr" (baksidestexten) är en omskrivning för "erotisk roman riktad till båda könen". Men sen händer det andra saker, som - om de hade fått bli huvudsaken - hade förvandlat det hela till en deckare. Tyvärr tappar boken då den eventuellt återstående trovärdigheten; polisens hantering av det som har hänt känns som hämtad från Maria Lang (som jag i och för sig gillar, men hon har väl aldrig hävdats vara procedurdeckardrottning).

Kanske är problemet att boken inte riktigt kan bestämma sig för vad den ska vara. Den är tidvis för allvarlig för att vara feelgood, men den är för lättsam för att vara roman med seriösa anspråk och den är inte spännande nog för att vara deckare. Eftersom det är utlovat att det ska bli en trilogi hade det nog varit bättre om något av spåren hade fått stå över till en kommande del i serien. Då hade boken dessutom blivit lagom lång. (Jag har ju klagat förr på att moderna romaner är för långa. Den här är drygt 400 sidor och hade passat bättre på sådär 250, tycker jag.)

Någon anledning har författaren förmodligen haft att förlägga handlingen till 1985, men det blir inte mycket mer än några pliktskyldiga omnämnanden av Margaret Thatcher. Annars tycker jag att miljön på den skotska ön är det bästa. Det gör sitt till att det är höst; det börjar i augusti och slutar till jul.

måndag 26 juni 2017

92. Håkan Nesser: Münsters fall


Om man är det minsta deckarvan förstår man att ett erkännande som kommer oprovocerat ungefär mitt i boken inte är den fullständiga lösningen på gåtan. Så deckarvan är inte polischefen Hiller, som i tidigare böcker mest har varit en kuf med krukväxter på tjänsterummet, som Van Veeteren och hans kolleger kan se på med lite roat överseende. Kanske är det Van Veeterens tjänstledighet som nu gör att Hiller försöker utöva lite ledarskap och få de ansvariga poliserna att nöja sig med att någon har erkänt och kan dömas. Men då glömmer han att det är två oförklarade försvinnanden kvar att reda ut. Och så vet han förstås inte hur många sidor det är kvar av boken han medverkar i.

Van Veeteren är alltså tjänstledig från polisen - dock utan konkreta planer på att återkomma - och arbetar på ett antikvariat. Det betyder att nästan halva boken går innan han dyker upp, och även senare är det egentligen bara i enstaka scener han medverkar. Antikvariatsmiljön, som jag hade hoppats en del på, lyser i stort sett med sin frånvaro. Utrymmet tas i stället upp av Münster, som varit hans närmaste man i de fem första böckerna, och som fortfarande är hans badmintonpartner, om än mindre regelbundet, vad det verkar. Münster är en yngre man med familj och i jämförelse med Van Veeteren mindre vresig - mindre luguber, om man så vill. (Det dröjer den här gången till sidan 94 innan "luguber" dyker upp.) Men han klarar sig ganska bra på egen hand, även om också arbetslagets enda kvinna, Ewa Moreno, gör goda insatser.

Brottet den här gången är ett knivmord på en äldre man, som har blivit ihjälstucken i sin egen säng med en av hushållets förskärare inte mindre än tjugoåtta gånger. Det händer ju inte utan anledning, även om det är svårt att hitta något tänkbart mordmotiv i hans händelselösa liv. Är det något jag fastnar för den här gången är det den tristess som livet består av för många av de medverkande. Van Veeterens nytändning framstår som en trevlig kontrast, faktiskt.

Den här delen är varken bäst eller sämst i serien. Van Veeterens frånvaro märks förstås, men jag kan förstå att det kan behövas något nydanande grepp mitt i en serie på tio böcker. Nydanande är också stavningen "dilletant" för "dilettant" - om det nu inte är en avsiktlig vits. (Den rysk-svenska ordbok jag använde i mina ryskstudier för ett par decennier sedan innehöll för övrigt samma fel till stor glädje för oss felfinnare. På ryska heter det "дилетант", så det är möjligen inte helt lätt att veta vilken konsonant som ska dubbeltecknas på svenska.)

Min blogg- och bokcirkelkompis Ulrica och jag tar semester från projektet nästa månad och återkommer sista söndagen i augusti med nästa bok, Carambole. Kanske smiter jag emellan med något annat av Nesser i juli, om det blir plats på läslistan.

fredag 23 juni 2017

91. Torgny Lindgren: Ormens väg på hälleberget


Till minne av Torgny Lindgren, som avled i våras, storsatsar Radioföljetongen i sommar. Dels sänder man hans Minnen, dels finns det två gamla följetonger att lyssna på via hemsidan. En av dem är Pölsan (som jag läste för ett par år sedan och därför avstår nu), och den andra är den här.

Det här är minsann ingenting för känsliga, på mer än ett sätt. En historia om fattigdom under 1800-talets andra hälft i Västerbottens inland är förstås sorglig på många sätt bara genom att vara realistisk. Barn dör, vuxna dör i förtid, vädret gör att de som lever av vad jorden ger får det svårt. Större delen av berättelsen är ett samtal som huvudpersonen har med Vårherre (med betoning på första stavelsen) om hur allt detta kan komma sig.

Ovanpå de naturgivna svårigheterna är också berättaren och hans familj genom tre generationer i klorna på byns handelsman. De lever till stor del i en naturahushållning, men handelsmannen - som också äger deras hemman - i en kontantekonomi. Familjen har helt enkelt inga pengar att betala arrende och andra skulder med, utan får betala med vad de har. Den största tillgången i det sammanhanget är familjens kvinnor, eftersom handelsmannen är ensam.

Här tycker jag att uppläsningen av författaren bidrar mycket till upplevelsen. Jag tror att jag hade haft svårt att läsa texten med den dialekt som den är skriven på (även om författaren i en introduktion säger att han valt bort den genuina dialekten eftersom den skulle vara obegriplig för andra än invånarna där). Nu snarare lyfter det, och jag tror det skulle vara intressant att om ett tag läsa boken på vanligt sätt och då förmodligen höra Torgny Lindgren invärtes.