lördag 10 september 2016

90. Camilla Gripe: Den pipande mandarinen


Det här trodde jag skulle vara en omläsning, men tji fick jag. Jag vet inte varför jag har fått för mig att jag har läst den här, men den innehåller inte alls den scen som fick mig sömnlös någon gång under tidigt 80-tal, och är inte alls någon rysare. Huvudpersonen Martin lurar i sin omgivning att det är en mandarin som piper (när det i själva verket på något konstigt sätt är han själv som låter). Det är många som vill tro honom, för det går ju att till exempel tjäna pengar eller dra turister till byn, om det är sant. Som så mycket annat från tiden (den här kom 1980) är det berättelse och budskap i proportioner som inte känns alldeles moderna. Boken är förvisad till stadsbibliotekets magasin (som snart borde få en egen tagg på den här bloggen), och det känns inte omotiverat.

Av skäl som inte alls har med den här bokens svårighetsgrad (relativt lätt, får man nog säga) ligger jag nu efter en vecka i årets tema, men det hoppas jag hinna åtgärda snart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar