I vintras läste jag en annan, senare, novellsamling av Lydia Davis när Kulturkollo hade den i sin bokcirkel. Paret med vinkällaren (se länkat inlägg) återkommer här, eller rättare sagt är det väl här de var med först och sedan återkom i den andra. Den sortens blinkningar tycker jag är roliga.
Den här samlingen påminner en hel del om den andra. Det är ibland väldigt korta stycken, nästan som aforismer, som i den här titelnovellen:
eller den här komiska pärlan.
Några stycken är längre, men inte mer än att man kan läsa dem i en sittning. Alla säger mig inte något, men då är det bra med Davis, för snart kommer det något annat som är annorlunda. Hon är både rolig, tankeväckande, lite jobbig och ibland nästan galen. Jag kan inte påminna mig att jag har läst någon författare som påminner om henne.
kul
SvaraRaderaJa, det är den verkligen. Vilken som helst av de två går att börja med för den som är sugen.
Radera