tisdag 5 januari 2016

3. Ulla Löfgren: Mord och toner


Att läsa en ny författare i veckan behöver ju inte betyda att man kastar sig över centralafrikansk poesi med en gång. Man kan också stanna i sin invanda komfortzon gamla svenska deckare. Ulla Löfgren har jag alltså inte läst tidigare, och det verkar som om jag inte kommer att göra det igen, för det här är den enda bok jag kan få fram att hon skrev. (Eventuellt kan jag ju läsa om denna när jag har glömt vem mördaren var.)

Miljön är en sällskapsresa till Salzburg under ledning av en ung lovande kompositör och en ung musikstuderande dam, vars småkokande kärlekshistoria aldrig riktigt kommer loss. I ressällskapet om sjutton betalande ingår journalisten Git Winge, som är den amatördetektiv som tar sig an Fallet (bokstavligen, ty en av deltagarna faller utför ett stup på en utflykt till Berchtesgaden och Hitlers Örnnästet). Det är ungefär som förväntat i den här sortens deckare, nämligen alldeles orealistiskt om man vill veta något om hur en mordutredning går till, men trivsamt om man inte bryr sig så mycket om det orealistiska.

Det märks att det har gått ett tag sedan 1959 när boken kom ut. Numera åker man inte på sällskapsresor där man bor i privatrum, till exempel hos en Frau Kuntze på Schrannengasse (åtminstone gatan verkar finnas i verkligheten), där man delar detta privatrum med en obekant (jag tänker lite på Stig-Helmer och Ole) och framför allt inte där detta privatrum saknar varje bekvämlighet (Frau Kuntze kommer med hett vatten i kanna på morgonen, och det är inte för att brygga te).

Det är annars ont om sådana tidsmarkörer som Trenter strösslade med, men en medföljande trebarnsmamma med operatokiga barn förfasar sig över "kvitt- eller dubbelt-flugan", men "de får inte vara med och tävla. Det är inte nyttigt för barnen att radion gör dem till stjärnor." Salzburg lever ju lite på att vara tidlöst, så man kan känna igen sevärdheterna om man har varit där senare. Gits promenad uppför Kapuzinerberg tror jag att jag själv har gått en augustidag, dock 1999 och inte 1959.

Själva gåtan är inte så lysande i den här boken, vars starka sida är miljön - både Salzburg och sällskapsresan - och de olika, ganska karikerade resenärerna. Även om man inte själv har rest i den här formen känner man igen den kalenderbitande äldre herrn, den dominanta hustrun med undergiven make, den beskäftiga damen som gärna själv skulle vara reseledare med flera. Det är faktiskt ganska roligt, utan att för den skull nå H.-K. Rönbloms klass. Lite synd är det att det inte blev fler böcker av Ulla Löfgren, för Git Winge skulle absolut vara intressant att se på hemmaplan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar