tisdag 24 november 2015

110. Joyce Porter: Kommissarie Dovers första fall



Boktips kan man få på många håll. Joyce Porter och kommissarie Dover hade jag aldrig hört talas om innan jag för ett par veckor sedan var och lyssnade på Michael Segerström, som talade om sin senaste bok. Dover har tjänat som inspiration för hans trelleborgske polischef Sten Lång, fick vi veta, men jag tycker det är en inspiration på alldeles lagom nivå, där Lång har fått egna karaktärsdrag vid sidan av det han har lånats av Dover.

Dover är en odräglig typ. Han är mest intresserad av att dricka öl, äta flottig pubmat och ta tupplurar, medan hans tappre överkonstapel MacGregor med beundransvärt saktmod uthärdar både utredningsmetoder och hans så kallade chefskap. Dover tycker illa om de flesta andra poliser, för att inte tala om de vittnen som ska förhöras eller den försvunna unga dam som står i centrum för historien och som han alltså aldrig har träffat. Det hade kunnat bli outhärdligt även för läsaren, men Porter balanserar alldeles rätt, så att man ändå tycker det är riktigt roligt för det mesta. Jag har läst delar av boken på bussen till och från jobbet och måst bita mig i kinden för att inte skratta för högt.

En anledning att det fungerar är att de vittnen Dover kommer i kontakt med faktiskt är mer eller mindre vansinniga skapelser, så att man kan förstå hans frustration. De är skruvade versioner av de rollfigurer som brukar befolka engelska deckare: ett par samboende fröknar, varav en fullständigt dominerar den andra, en äldre herre med hemmaboende ogift dotter, en excentrisk författarinna av reseskildringar om mörkaste Afrika etc. När en av fröknarna vill berätta om sin samling bokmärken suckar Dover, men så visar det sig att det handlar om sådant som folk glömmer i biblioteksböcker: "bussbiljetter, ett gammalt strumpeband, hälften av en gammal uniformsslips, en hundrafrancssedel". Alla katalogiseras med bokens namn och datum, men "[b]itar av bacon och sånt där måste jag ju kasta bort". Lite senare konstaterar Dover: "Jag har aldrig stött på så många blådårar i ett enda fall i hela mitt liv."

Ska jag ha en kritisk synpunkt är det kanske att det är så mycket folk och så många nyuppförda bungalows på ett gammalt gods att jag gärna hade sett en liten skiss över vem som bor var. Och så att MI5 i en not anges betyda Mounted Infantry (= ridande infanteriet), när det ska vara Military Intelligence. Annars är jag positivt överraskad över den ovanliga frispråkigheten i ordval för att vara 1964 (denna översättning 1966). Jag citerar inte något, men Kärlek 1 kom ju 1965, så ni får tänka er.

Porter skrev elva böcker om kommissarie Dover, varav bara tre verkar finnas på svenska. Hon verkar ha blivit hårt utgallrad från biblioteken och inte omtryckt efter originalupplagorna på 60-talet. Jag fick roa mig med att beställa fjärrlån, en utmärkt service som förtjänar att användas. Då kan man också studera en biblioteksboks öden genom generationer stämplar och utlåningssystem innan den hamnar på Sveriges depåbibliotek i Umeå, som servar folkbiblioteken, som servar sådana som jag:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar