Föregående bok utspelade sig under sommarlovet; den här börjar när sommarlovet drar sig mot sitt slut. Katja får röda hund och är efter det så medtagen att hon måste stanna hos sina farföräldrar i Skoga i stället för att åka till Stockholm och börja höstterminen. Där skulle hon nämligen vara alldeles ensam, eftersom hennes föräldrar - fotograf respektive journalist - befinner sig på arbetsresa i Sydafrika.
Det är en historia som påminner om den förra på så sätt att Jan och Katja upptäcker något skumt (brottsligt?), undersöker det, hamnar i knipa (se bilden), blir instängda, lyckas komma ut, jagas och så småningom får hjälp av de vuxna att koppla in rättvisan. Den här gången gäller det katter som försvinner och antas bortrövade för att säljas till djurförsök. Lang tar tillfället att låta de medverkande bli upprörda över medicinska djurförsök på ett lite påfrestande sätt.
Jämfört med föregående bok tycker jag den här intrigen är svagare. Det finns bara ett spår att följa och ingen är något annat än den utger sig för att vara. Miljöerna är däremot bättre; Jan och Katja blir instängda i Konungastollen, en vågrät gruvgång med bevarad räls ett stycke utanför Nora/Skoga. Det exakt redovisade antalet meter vad gäller höjd och bredd och antalet lampor får mig att tro att Lang på samma sätt som för sina vuxendeckare har bedrivit miljöstudier på plats. Även Jans hemmiljö är exakt skildrad så vi inte tvivlar på att det är 70-tal: "Väggarnas meterhöga träpaneler hade målats i en chokladbrun, mättad färg, lampan lyste i orange, gardinerna i gult."
Det är tydligt att Maria Lang inte var någon vän av svordomar. Det är bara den onda sidan som svär, och den goda sidan är dessutom förnumstig nog att säga till den onda att de borde låta bli. Jag tror det förekom även i den första boken, men det känns som om det tilltog här. Den goda sidan svänger sig å andra sidan med uttryck som "toppenfränt", och då tycker jag nog att ett "sabla" kan få vara med som variation.
Tydligen gick de här ungdomsdeckarna ganska bra att sälja. De tre andra har jag i utgåvor ur Wahlströms Juryböcker, men åtminstone den första och den här kom också senare i Wahlströms vanliga serie. Jag gissar att det var förekomsten av kvinnlig huvudperson som gjorde att den fick röd rygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar