onsdag 17 januari 2018

10. Håkan Lindgren: Ann-Sofi Munters franska band

Ann-Sofi Munters franska band - Håkan Lindgren

När novelltrilogin om Ann-Sofi Munter landar har det onekligen hänt en del i hennes liv sedan bankrånaren hoppade in i hennes bil i den första delen. Eftersom en del av det har ägt rum mellan de tre novellerna har jag lite svårt att hålla ihop den övergripande historien. Nu är hon i alla fall på en ö på västkusten, där hon har hyrt en stuga för att kunna hålla sig undan. Och så hamnar hon som vanligt mitt i något halvgalet kriminalrelaterat.

De här novellerna utger sig väl inte för att vara mer än underhållning för stunden, och det kan de duga som. Men om man har minsta anspråk på att en kriminalhistoria ska vara realistisk bör man välja något annat. Det är symptomatiskt att Ann-Sofi tänker på två poliser som Kling och Klang.

9. Håkan Lindgren: Ann-Sofi Munters trista balkongliv

Ann-Sofi Munters trista balkongliv - Håkan Lindgren

Uppföljaren om Ann-Sofi Munter är inte så rolig som den första, tycker jag. Slutet är bäst, men berättelsen är för baktung med vindlande inledning och mittparti, där förutsättningarna etableras på ett onödigt sätt. Därefter kommer Ann-Sofi loss på sitt halvgalna sätt, men inte som med bankrånaren i den förra novellen.

8. Håkan Lindgren: Femton minuter för Ann-Sofi Munter

Femton minuter för Ann-Sofi Munter - Håkan Lindgren

Det här ska vara den första av tre separat publicerade noveller om Ann-Sofi Munter, en dam i övre medelåldern, utrustad med en brandgul Toyota Corolla från 1973. I den hoppar oförmodat en bankrånare in och förvandlar hennes åktur till något mycket mer spännande. Han kan snart konstatera att Ann-Sofi är "mycket märklig, men i alla fall underhållande". Jag vet inte om jag håller med honom, men hon reagerar i alla fall inte som de flesta hade gjort, och det är fullt acceptabelt som opretentiös lyssning. (Den är förresten 24 minuter - titeln syftar nog på hur lång tid själva handlingen tar i verkligheten.)

För novellutmaningen faller det sig naturligt att använda den här för nummer 23 på listan, en novell där ett fordon spelar en stor roll.

tisdag 16 januari 2018

7. Mats Jonsson: Nya Norrland


Mats Jonsson är, förstår jag, ett stort namn i vuxenseriegenren, men jag som fortfarande är lite ny där kände inte till honom tidigare. Han har skrivit och tecknat självbiografiskt, och här börjar det med när hans föräldrar flyttar till Bollstabruk i Ådalen, där han sedan växer upp:



Sedan handlar det både om hans nuvarande tillvaro i hipstertät söderförort (där Lotta Lundgren åker lådcykel med Erik Haag i lådan) och återbesök i Bollstabruk vid olika tidpunkter i det tynande brukssamhället. Långa stycken är det ett synnerligen seriöst resonemang om hur man ska få hela Sverige att både leva och hålla ihop, och dessutom en pedagogisk illustration av vad man kan använda seriemediet till. Eftersom det är mycket dialog och tätpackade sidor är det inte mycket mer snabbläst än en vanlig bok, men väl värt den tid det tar.

söndag 14 januari 2018

6. Emma Asp: Du är nog speciell men närmare än så här kommer vi inte


Den här novellsamlingen är inte så lite underlig, och ibland lite för svår för mig. En anledning till det senare är att det oftast handlar om anonyma personer, som kallas "jag" och "du" och "han" och "hon", och när det är korta berättelser med nya medverkande efter mindre än tio sidor blir det svårt att hålla isär. Det underliga består i att den ofta handlar om sådant som annars inte får plats i skönlitteraturen och inte alltid känns helt bekvämt. Det kan vara någon som kräks på en släktträff eller någon som lever ut en olämplig fantasi. Jag lämnar samlingen med ett intryck av att jag inte fullt ut har förstått det fina i den.

För novellutmaningens nummer 13, en novell med färre än sju sidor, finns det ett antal att välja på. Jag väljer "Kissande man", om inte annat för att visa vad de här berättelserna kan heta och handla om.

5. Eva Ibbotson: Flykten från Berganien


De här kontinentaleuropeiska furstendömena med oklar placering som förekommer i populärkulturen har en del gemensamt. De brukar vara bergiga, politiskt oroliga och dynastiskt komplicerade. I varierande grad gäller det förutom den här bokens Berganien också Syldavien, Varanien och Genovien. Någon borde göra en seriös jämförelse av dem. En hypotes jag har är att de går tillbaka på operettfurstendömen av typen Pontevedro och Flausenthurn (i sin tur parodierade av bröderna Marx som Freedonia). Hur som helst skiljer de sig från Håkan Nessers fiktiva land, som jag reflekterade lite över i slutet av förra året, och inte bara för att det är så föga bergigt.

Här finns dessutom en annan arketypisk engelsk ungdomsboksmiljö med, nämligen internatskolan. De korsar sig på ett ganska förtjänstfullt sätt genom att en grupp engelska barn 1939 skickas till Berganien för att delta i en dansfestival och där blir vänner med landets kronprins. I bakgrunden till detta fiktiva land (som verkar gränsa till Schweiz och ha nära till Innsbruck, där man byter tåg) förekommer både Hitler och den brittiska kungafamiljen, men också ett antal andra fiktiva furstar.

Det är rätt mycket trådar att hålla reda på och det krävs nog en viss läsvana för att klara av det. Temat är ett helt annat, men i komplexiteten påminner det annars om Wodehouse i att det är många som ska få varandra och mycket som ska lösas innan allt är slut.

4. Fredrik Lindström: En religionsfri jul

En religionsfri jul - Fredrik Lindström

För bästa effekt skulle man nog ha lyssnat på den här julnovellen på julafton. Det är en liten bagatell om en familj som firar jul utan krubba, mormors julbonad och annat som kan leda tankarna till högtidens kristna ursprung, eftersom pappa har läst på om den hedniska julens traditioner. Sådant som knyter an till vintersolstånd och grisslakt är alltså accepterat, och det räcker ganska långt. Sedan blir det aldrig riktigt något djup i historien, men för en stunds avkoppling tycker jag att den duger gott.

För novellutmaningen placerar jag in den på nummer 40, en novell av en författare som också är känd för ett annat yrke.

lördag 13 januari 2018

3. Jeanette Winterson: Juldagar. 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar

Juldagar - 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar - Jeanette Winterson

Den här novellsamlingen fick närmast viral uppmärksamhet före jul, men jag försvarar min senfärdighet med att de tolv juldagarna faktiskt börjar med juldagen och slutar med trettondagsafton (och julen varar till tjugondag Knut som är idag).

Det är blandade sagor, måste man nog kalla de tolv berättelserna. De är oftast övernaturliga, ibland rena spökhistorier, ibland bara med ett inslag av typen en talande hund. Även om en del utspelar sig helt eller delvis på annat håll är det mycket engelskt med torkad frukt, mistel, järnek och annat som hör årstiden till.

Mellan berättelserna finns också de tolv recepten - det är att ta i att kalla dem festmåltider, för ibland är det inte något mer avancerat än ostkex (som görs på lika delar smör, mjöl och riven ost samt lite salt). Det här är det jag är aningen frågande till i den här formen, för jag tycker det skulle vara svårt att laga mat efter recept i en ljudbok. Men man får kanske tänka sig att man skriver ner det man vill använda, så man kan ha det tillgängligt på köksbänken under tilllagningen. Det är ändå recept som det går att lyssna till med behållning, för de är inbakade (förlåt) i en kåserande form där Jeanette Winterson berättar om deras tillkomst. Ett par gånger känner man igen hennes absurda uppväxtmiljö från Det finns annan frukt än apelsiner.

För novellutmaningens nummer 5, en novell som utspelar sig under en högtid, kan man i stort sett välja vilken som helst. Det finns dessutom både jul- och nyårsnoveller, beroende på smak. Jag tar mest av praktiska skäl den första, "Julens ande". (I tidigare novellutmaningar har jag läst samlingar och i början kunnat bocka av flera på en gång. Den här gången tänkte jag i första hand läsa Novellix' utgivning, men i den mån jag läser novellsamlingar nöja mig med att låta en novell i varje bok komma med på listan.)

torsdag 4 januari 2018

2. Phaedra Patrick: Arthur Peppers diskreta charm


Den här må bra-boken (som den kallas enligt omslaget) hade jag nog inte hittat till på egen hand. Den är ett intressant projekt i regi av Anna med bloggen Fantastiska berättelser. Boken har turnerat landet runt sedan tidigt i höstas och på vägen försetts med anteckningar, understrykningar och vad man annars har känt sig föranlåten att göra. Nu går den tillbaka till den ursprungliga avsändaren.

Boken jämförs, både i de anteckningar mina föregångare som läsare har gjort och i recensioner, med En man som heter Ove. Det finns likheter, men Arthur som är huvudperson här, har inte Oves drag av ordningsman. Han har blivit änkling och ska städa undan sin frus saker, och då hittar han ett armband med berlocker (som jag gissar att originaltitelns "charms" syftar på, men som har slarvats bort i översättningen). De leder honom till ett antal personer som hans fru haft olika slags kontakter med innan hon gifte sig, och på vägen lär han sig en del om henne och en del om sig själv. Det är småtrevligt och rart, men det blir aldrig särskilt spännande, tycker jag. Och så är Arthur en aning för förnumstig för min smak, när han berättar för någon att han minsann lär sig saker om sig själv också.

Det här var ändå en bra bok att ha i ett projekt av den här sorten, för det gör lite gott att få bemöta bristerna i karaktärsteckningen (för att nämna något) i bläck i marginalen. Jag skulle säga att det är en typ av aggressionshantering som känns befriande, men som jag kanske trots det inte kommer att ägna mig åt med allt jag läser. (Det är förresten lättare att göra det om någon redan har skrivit lite, på samma sätt som det är lättare att lämna en odiskad mugg på diskbänken om det redan står två stycken där.) Just skildringen av Arthur är det jag har svårast för; han är alldeles för benägen att ändra sig vid 69 års ålder för att jag ska tro på det. Men det är lagom lättläst och engelskt för att duga som förströelse.

onsdag 3 januari 2018

1. Zulmir Bečević: Du och jag mot världen


Knappt har man mer eller mindre lovat att 2018 skulle bli året utan utmaningar eller projekt förrän utmaningarna börjar dugga tätt. Då får man ha karaktär för att stå emot, men det lyckades jag inte riktigt med när novellutmaningen kommer tillbaka i sin tredje upplaga, som tidigare i regi av Helena med bloggen Ugglan&boken. Det är som tidigare fyrtio beskrivningar av noveller (listan finns här), där man ska pricka av tjugo för att ha klarat utmaningen. Nu tänkte jag ta det som förevändning för att läsa en del kvarvarande olästa Novellix-noveller, och eftersom man har hela 2018 på sig känns det överkomligt.

Listans nummer 16, "en novell om flykt", passade att börja med, eftersom jag hade en kvar av de fyra novellerna på just det temat som kom 2016. Här tror jag - kanske påverkad av att ha läst om författaren - att det handlar om en ung man från Balkan, nu i Sverige med sin mamma. Det är inte så lite kaotiskt för honom, men det slutar hoppfullt, som tur är. Annars hade jag nog tyckt att det var för sorgligt, nu är det uthärdligt. Och egentligen är det nog en bra novell, ska jag också säga, bara inte riktigt vad jag ville ha just nu.