söndag 20 augusti 2017

129. Stina Stoor: Monte Carlo


Stina Stoor läste jag i vintras, men den här novellen har ett lite annat tema än den samlingen. Här är det en lillasyster, som på småsyskons vis vet en hel del, men inte förstår innebörden av riktigt allt. Mest fastnar jag för det omisskännligt somriga, sett genom någon som tycker att sommaren är oändlig.

128. Torgny Lindgren: Huset


Det här är så mycket Torgny Lindgren det kan bli, en historia om ett hus, symbolen för slitet med att skapa sig en tillvaro för Gideon Lindmark och hans hustru Bred-Kajsa. Det är ömsom mycket roligt och mycket tragiskt, och inte minst oerhört effektfullt genom användningen av facktermer för verktyg och bjälkar (eller vad det heter).

127. Sara Lidman: Fröken & Moster Evelina och Anton


Sara Lidman har jag, vad jag minns, inte läst något av tidigare. Här är inte mindre än två noveller samlade, eftersom de är så korta, och de är nästan typexempel på genren "mustig skröna". I den första, "Fröken", är titelrollen en ambulerande frisör, i den andra är det en änka och en änkling i medelåldern som på ett tragikomiskt sätt inte får varandra, i alla fall inte som det är tänkt. Jag tänkte mig nog att Sara Lidman inte var så rolig.

126. Per Olov Enquist: Öknens alla blommor


Senaste paketet från Novellix landade i brevlådan i veckan. Det har temat Västerbotten, eller i alla fall författare därifrån. P O Enquist har nämligen förlagt den här historien till USA, komplett med roadtrip, motell och snabbmat. Själva historien fastnar jag inte riktigt för, men miljöerna är riktigt bra.

125. Maria Gripe: Agnes Cecilia - en sällsam historia


Efter projektet med realtidsomläsningen av Tordyveln flyger i skymningen blev jag lite sugen på att prova något annat av Maria Gripe, som jag verkligen inte har läst allt av. Nu blev det den här, mest för att den inte ingår i någon serie och därmed inte ger upphov till något nytt projekt.

Den är långsammare med att komma igång än Tordyveln, som ju nästan rivstartar med alla mysterierna på en gång. Här är det mer bakgrund och etablerande av förutsättningar redan från början. Så småningom blir det lika spännande, tycker jag, men om jag hade läst den när jag var i rätt ålder tror jag kanske att jag hade tyckt att den var lite tråkig lite för länge. Nu kan jag ändå se hur allt som presenteras där sedan får sin förklaring och fyller sin funktion i berättelsen.

Huvudpersonen Nora är föräldralös efter en olycka och bor hos släktingar, där hon blir väl omhändertagen, men ändå ibland känner sig utanför. När de flyttar till en ny bostad, en stor lägenhet i ett gammalt hus, känner hon närvaro av någon som hon inte kan se. Det händer också ett antal oförklarliga saker, som kanske inte är så originella i genren, men mycket suggestivt beskrivna. Det finns förstås också något i dåtid som hon (och hennes fosterbror Dag) försöker få förklaringar på.

Även om jag inte låter så översvallande är det här förstås en bra bok, framför allt imponerande genom att göra något eget av till stor del gamla ingredienser. Ett par gånger tycker jag att det finns för lätta lösningar, till exempel att en person finns tillgänglig som är precis den som Nora behöver, och en sak som ingår i upplösningen tycker jag är ett direkt onödigt sammanträffande. Men ett av de bärande elementen här är just sammanträffanden - om de nu ska betraktas så - och då får man köpa det som en förutsättning.

fredag 18 augusti 2017

124. Elin Wägner: De blå silkesstrumporna


Det här visade sig vara en oväntat rolig historia med både feministisk udd och viss byråkratisatir. Med tanke på att den utspelar sig när Leningrad hette Petrograd (1914-24) är den också oväntat modern - eller om det ska kallas tidlös. Jag hade inte läst Elin Wägner tidigare, men kan absolut tänka mig att läsa mer av henne.

torsdag 17 augusti 2017

123. Per Anders Fogelström: Mina drömmars stad


Nu är jag ute i ovanligt god tid inför att Kulturkollo startar höstens bokcirkelomgång. På måndag börjar diskussionerna, så jag får väl se om jag kommer ihåg något då.

Det här är en av mina mest minnesvärda läsupplevelser från ungdomen. Och det ska inte missförstås som beröm. Det är en av de böcker jag har läst som har väckt mest negativa känslor hos mig, och de har stannat kvar under de nästan trettio år som har gått. Vi läste den i nionde klass, och jag minns fortfarande en del som jag skrev i den uppsats vi skulle skriva efteråt. Mitt nuvarande, äldre jag ser mer tolerant på detta, men jag kan fortfarande förstå vad det var som gjorde mig negativ, och jag tycker fortfarande att det är ett underligt val för en grupp femton- och sextonåringar.

Det är två saker som jag reagerar emot. Först gäller det att allting är så bottenlöst eländigt. Det är säkert helt verklighetstroget, men det blir inte riktigt bra som skönlitteratur om huvudpersonerna inte på något sätt har möjlighet att påverka sin egen tillvaro till det bättre. Det andra gäller den dokumentära stilen, som jag minns att jag var synnerligen negativ till då, men har något mer fördrag med idag. Det är ändå lite för segt ibland med långa skildringar av vilka hus som kantar en viss gata ett visst år eller en påpassligt inplacerad verklig händelse. Det är ingen tvekan om att författaren har gjort sin hemläxa, men han är också förtvivlat angelägen om att visa det.

Nu är mitt mål ändå att läsa alla fem delarna för att ha gjort det. Det är inte plågsamt, som jag var rädd att det skulle vara, men jag förstår inte heller att det kan vara någons absoluta favoritbok som läses om gång på gång.

122. Ian Stansfield: Legenden om valen


Riktigt vad den här illustrerade vuxensagan gör hos mig vet jag inte. Efter elva års inneboende här har den nu åtminstone blivit läst.

Det är en nyskriven (1985) legend i folklig anda med förklaringar av diverse naturfenomen och djurs egenskaper. De medverkande heter sådant som Den Tidlösa Ödlan och Den Blåprickiga Tapiren. Skyddsomslagets bild ger en god uppfattning om stilen på illustrationerna.

Jag vet inte om jag blev mycket klokare efter att ha läst, men det är i alla fall varken svårt eller tråkigt.

måndag 14 augusti 2017

121. Rolf Börjlind och Cilla Börjlind: Sitt hår tyckte han om


Spindel, svart katt, fladdermus och kråkslott - det är ingen subtil omslagsbild som Storytel har valt till den här novellen. Jag uppfattar den ändå inte som den sortens skräck som arbetar med sådana effekter, och blir inte särskilt skrämd, mer förbryllad. Även galningar måste ha någon anledning till det de gör, men den går i så fall mig förbi. "Underligt" är det snällaste jag kan sträcka mig till.

120. ABC i Efter 3. Rim och reson om 1900-talet


Radioprogrammet Efter 3 lät strax före sekel- och millennieskiftet både lyssnarna och ett antal inbjudna proffs skriva ABC-verser på temat 1900-talet i traditionen från Falstaff, fakir med flera. Bland proffsen fanns så olika förmågor som Hasse Alfredson och Olle Ljungström, Babben Larsson och Caj Lundgren (känd som dagsverspoet under signaturen Kajenn).

När man läser hela boken, om än utdraget under ett par veckor, blir det tydligt att vissa teman återkommer, och att de inte är så tidlösa som man kanske tänkte sig 1999. Något som kändes mer aktuellt då var till exempel Monica Lewinsky-affären:
Cigarrer njuts när de har tänts
utom en viss presidents.
(Calle Norlén) 
Clintons lilla vänsterprassel
blev ett storpolitiskt trassel.
(Thea Oljelund) 
Ärlig man ska icke ljuga,
sa Bill Clinton till sin fruga.
(Sven Hugo Persson)

Något som i och för sig är aktuellt fortfarande, men kanske inte skulle skildras på samma sätt är IT:
Internet är substitut
för att träffas och gå ut
(Calle Norlén) 
Internet har innebörden
klotterplank för datanörden.
(Hans Dahlman) 
IT gör den blyge frälst,
han flörta törs med vem som helst.
(Peter Himmelstrand) 
IT är en häftig grej,
vår tids "Sesam, öppna dej!"
(Gertrud Hemmel)

Och ibland kan det finnas helt olika syn på saker och ting:
X2000 sparar tid,
stressad själ får genast frid.
(Peter Himmelstrand) 
X2000 skräcken är
för en sjösjuk resenär.
(Gertrud Hemmel)

Det växlar mellan satir:
Inför Hitlers hemska hot
buga' vi och kysste fot.
(Hasse Alfredson)
och rent trams i Fakirens anda:
Ankpress är en ashipp grej,
finnes snart hos var plebej.
(Olle Ljungström)
och ska förstås inte sträckläsas. Inte heller citeras in extenso, även om det är svårt att låta bli.