43. Paco Roca: Emilio och glömskan

Huvudpersonen i den här serieromanen, Emilio, har börjat bli för glömsk för att kunna bo kvar ensam i sitt hem, utan han får flytta till ett demensboende. När han kommer dit hör han till de friskaste, enligt den logik som styr en sjukdom som möjligen kan bromsas något, men inte botas. Demensen kan ta sig olika uttryck för olika människor, och här finns en provkarta på det mesta, tror jag. Det är skildrat med viss humor, kanske galghumor. En del av de boende har hittat strategier att hantera sin situation, andra är mest frustrerade. Som framgår på omslaget används ofta bilderna för att skildra sådant som skulle kräva mycket text i en vanlig roman, och de texter som finns är repliker i pratbubblor.

42. Torgny Lindgren: Till sanningens lov. Rammakaren Theodor Marklunds egen redogörelse

För ovanlighetens skull handlar det inte om Västerbottens inland eller lungsot i den här Torgny Lindgren-historien. I stället är det i huvudsak någonstans i Västergötland samt i Stockholm som handlingen utspelar sig, och den mest framträdande representanten för läkarvetenskapen är en plastikkirurg.

Det är en berättelse av den där sorten som man vill höra till slut, inte för att få reda på hur det ska gå, utan hur allt hänger ihop. Det framgår tidigt att berättaren/huvudpersonen berättar det hela i efterhand, och han är generös med kommentarer av typen "alla vet ju att" eller "jag behöver inte nämna". I fiktionen ingår nämligen att den andra centrala karaktären är en mycket känd person, som vi därmed förväntas känna till.

Utgångspunkten är att rammakaren Theodor Marklund växer upp och bor granne med Paula. Trots ganska stor åldersskillnad kommer de varandra nära genom gemensamma intressen. Paula blir så småningom känd sångerska, så känd att hon inte har tid att återbesöka sin hembygd. Theodor ramar vidare i sin verkstad, men håller kontakten med henne. En dag kommer han över en Dardeltavla på auktion, och det blir inledningen till det som är bokens huvudhandling.

Det här kan läsas som en satir över frågor som vad konstnärligt värde och ekonomiskt värde egentligen är och vad en persons identitet egentligen är. På Lindgrens ofta återkommande sätt handlar det också om vad som är verkligt och vad som är fiktivt, och det är mest i den delen man längtar efter att få reda på hur det hänger ihop. Och så kan man förstås läsa det här bara som en underhållande roman med drag av skröna. Det verkar inte vara en av hans mer uppmärksammade böcker, och det är synd, tycker jag.

41. A. A. Milne: Winnie-the-Pooh

Kursläsning kan understundom innebär att man behöver läsa om böcker som man egentligen tycker att man kan ganska väl, men behöver återknyta bekantskapen med för att kunna se vissa perspektiv eller inslag. Den här gången har jag fått anledning att fundera utifrån instuderingsfrågor som till exempel  behandlar hur språk, lärande och vuxenhet beskrivs. Det är kanske ingen revolutionerande upptäckt, men det är verkligen inte så att den som tror sig vara klokast i den här skogen också alltid är det.

40. Markus Tullberg: Död mans penna

Nu har det kommit en fjärde del i den här serien om Valter Green. Han har tidigare löst mysterier i en zeppelinare, i en Parisvåning och på en svensk, vintrig herrgård. På olika sätt handlar de här deckarna om det slutna rummet, en gammal och klassisk ingrediens i kriminallitteraturen, som man skulle kunna tro att det vore svårt att göra något mer av än vad som redan finns. Den här gången får Green ta hand om ett misstänkt mord på ett bokförlag i Stockholm, och kanske är det den minst spektakulära miljön av de fyra. Men själva gåtan är ändå i samma anda och lika bra som de tidigare.

Förra helgen hörde jag författaren i ett panelsamtal på Skånska deckarmässan på Lunds stadsbibliotek, och där framgick att han är angelägen om att vara ärlig mot läsaren på samma sätt som de klassiska deckarförfattarna var. Alla viktiga ledtrådar ska finnas med och alla misstänkta ska presenteras på ett tidigt stadium, så att läsaren har samma chans som detektiven att komma fram till sanningen. Med det samtalet i färskt minne har jag läst den här delen lite noggrannare än vanligt, och jag tror faktiskt att det stämmer. Det är ‒ som det brukar i bra deckare ‒ ganska få detaljer som egentligen är viktiga att upptäcka (och dra rätt slutsatser av!). Problemet är att det också finns andra detaljer, som man ska sortera bort. Det brukar vara där jag kommer till korta mot böckernas problemlösare.

Bokförlaget är som sagt inte en fysisk miljö som eggar fantasin lika mycket som zeppelinaren, men som social miljö och mordplats är det tacksamt. Bokförläggaren som hittas död har inte valt sitt yrke av litterära skäl, utan är allra mest affärsman. Och om man i sitt stall av författare har en oavslöjad pseudonym som i dagarna ska komma med en ny succébok ‒ förhoppningsvis i alla fall ‒ behöver kanske förlagets chef inte i första hand göra bedömningar av litterär kvalitet. Det finns det andra på förlaget som kan bättre, liksom det finns några ytterligare anställda, lagom många för att skaran av misstänkta mördare inte ska bli för stor.

För den som gillar den gammaldags pusseldeckaren, som jag gör, är det förstås väldigt roligt att någon skriver nytt i genren. Jag tror också det är ett lyckokast att förlägga berättelserna till den tid då pusseldeckaren var som störst och bäst ‒ i den här delen är det 1928 ‒ för att få rätt atmosfär. Till atmosfären bidrar förstås också det snygga omslaget (av Andreas Tullberg).

Något ska också sägas om det som skiljer de här böckerna från annat, inte minst annat i genren. De är små, stora som vykort ungefär, och korta, här drygt 120 sidor. Frågan om var gränsen går mellan roman och novell kan inte lösas här, men jag tycker det finns mycket som talar för att det här kan kallas för (kort)roman, inte minst den rätt komplexa handlingen, och att den är kapitelindelad. Kapitlen blir förresten kortare och kortare mot slutet, och numreringen räknar ner från 10 till 1 ‒ också ett sätt att skapa spänning.

39. Elin Lucassi: Jag älskar Astrid Lindgren

Huvudpersonen i den här serieromanen har, förstår man, fött ett barn, men av något skäl är barnet inte längre närvarande. Hon besöker Astrid Lindgrens lägenhet, där man också i verkligheten kan få guidade turer, och känner en själsfrändskap med författaren, som ju också tvingades lämna bort ett barn. Så långt är det inte helgalet, men huvudpersonen kopplar så småningom loss från verkligheten på ett sätt som man verkligen hoppas är helt fiktivt. Serieformen är helt rätt sätt att förmedla den här förvridna verkligheten.

38. Maureen Johnson och Jay Cooper: Your Guide to Not Getting Murdered in a Quaint English Village

För den som trotsar råden i den här bokens inledning ‒ att hålla sig i storstaden och inte ge sig ut på den engelska landsbygd där så många blir mördade ‒ finns det en hel del matnyttigt. Man får genomgångar av både byns och herrgårdens typiska lokaliteter, och påminns till exempel om att "[t]he manor is not a house or a home; it is an extension of a biological line, a symbol of dynastic power". Sedan finns det också kapitel om de typiska personer man kommer att träffa, både i byn ("the village gossip") och på herrgården ("Flora, the upstairs maid"), och om aktiviteter att undvika ("the shooting party"). För den som har läst en del klassiska brittiska deckare, eller varför inte sett Morden i Midsomer, är det ofta väldigt roligt.

37. Per Lagerholm: Språkvetenskapliga uppsatser

Titeln säger vad den här boken har för ambition, nämligen att ge uppsatsskrivande studenter i språkämnen det stöd som behövs, utöver vad handledare och undervisning kan stå för. Baksidestexten säger att det gäller "studenter som läser svenska, lingvistik eller främmande språk". Där måste jag nog tillfoga min uppfattning, att det handlar om en fallande skala, så att boken känns avgjort mer relevant för den som sysslar med svenska än med främmande språk. Det går nog att använda den även i sådana ämnen, men exempel och beskrivningar är i så stor utsträckning hämtade från svenskämnet att det nog krävs kompletterande material för att studenter i främmande språk ska få vad de behöver. Annars är det en gedigen genomgång, inte minst vad gäller olika förslag på ämnen och uppsatsidéer.

36. Maria Maunsbach: Lucky Lada och jag

Bokcirkeln går in på nytt tema, och den här omgången ska vi beta av Nordens sju länder (inklusive Grönland och Färöarna, men inte Åland, så kommer man fram till sju). Vi började med Sverige och träffades i veckan och pratade om den här mycket svenska och skånska boken. Det fanns en hel del att diskutera, visade det sig. Maria Maunsbach har här skrivit en historia som till allra största delen består av utvikningar. Den är dels en Piratenpastisch, dels en självbiografisk roman. Allt det här gör att det finns flera ingångar till diskussion och analys, och det är rätt svårt att beskriva boken heltäckande, fast den vid läsning inte alls känns komplicerad.

Det handlar om Freja Morgenstjerne, som liksom Maunsbach är författare, född och uppvuxen i Höör, bosatt och verksam i Malmö, vid bokens tillkomst och tid något över trettio. Dessutom delar de en hel del andra egenskaper och erfarenheter. (Jag ska för den så kallade transparensens skull säga att jag har haft Maria Maunsbach som lärare på en sommarkurs i att skriva med humor, men inte känner henne i övrigt. Något om henne har jag ändå snappat upp och kan känna igen i Freja. Exakt var gränsen mellan dem går är kanske inte det mest intressanta här.)

En ramberättelse i den här romanen berör att Freja kommer hem till Höör och firar jul; i huvudsak handlar det om juldagen, som hon tillbringar hos och med sin mamma. På kvällen är tanken att Freja ska besöka "nöjespalatset" (baksidestexten) Lucky Lada, beläget i ett industriområde, och uppleva en hemvändarkväll. Att gå dit ensam är inte ett tilltalande scenario, så hon kontaktar gamla kompisar från förr. Varje sådan kontakt ger anledning till en återblick på något formativt ur uppväxten. Det är den ena sortens utvikningar, den andra består av anekdoter som berättas av hennes mamma.

Om det är något som gör den här boken verkligt unik är det faktiskt Frejas mamma och hennes historier. De kan beskrivas som skabrösa, ekivoka, smaklösa, eller vansinnigt roliga. För att ta sig igenom boken måste man nog omfamna både karaktären, det hon berättar och det språk hon använder. Det är en sorts skånska, som i skrift inte framstår som väldigt utrerad, men troligen i verkligheten är rätt markerad. De historierna är inte alltid så starkt förknippade med Frejas familj, men ger onekligen en lokalfärg som inte skulle komma fram på annat sätt.

Lokalfärgen får man också när Freja rör sig ute på byn, både i återblickande avsnitt och under juldagen. Själv har jag haft anledning att vara en del i Höör, kanske mest under en tid som ligger före den som beskrivs här, men jag känner väl igen mig och tycker det är kul att den här sortens orter får sin plats i litteraturen. Freja ‒ och Maria, förutsätter jag ‒ gillar Höör, och det märks. Det är inte alls den sortens hemvändarbok där huvudpersonen känner att hon har blivit något bättre än alla som bor kvar. Freja är visserligen inte samma person som när hon bodde där, men inser att uppväxten är en del av henne som hon inte vill vara utan.

Det gäller även de episoder ‒ inte så få, faktiskt ‒ som är jobbiga, i brist på annat heltäckande ord. Det finns en hel del i återblickarna som skulle kunna beskrivas som problematiskt, gränsande till övergrepp, men som inte görs till större problem än vad de upplevdes av Freja när de inträffade. Det är ett intressant drag, att det är barnets eller tonåringens blick på händelserna som vi får, även när vi nu möter den vuxna Freja. Och eftersom vi gör det vet vi också att hon åtminstone har klarat sig rimligt helskinnad igenom sådant som hade kunnat gå illa.

Det här är förresten ett drag som romanen har gemensamt med Bombi Bitt och jag, Piratens debutbok, där hans alter ego Eli är berättare. Men det finns anknytningar till annat i Piratens verk, både konkreta citat och nästan-citat och mer övergripande, som att det äts och dricks i många sammanhang. Sedan är det markant att det, till skillnad från hos Piraten, är en kvinnlig gemenskap som skildras. Om man, trots spretigheten, ska försöka identifiera ett tema är det kanske just det, både vänskapen mellan Freja och hennes kompisar från förr och relationen med hennes mamma.

Själv har jag inte läst något så här roligt på väldigt länge. Det gäller nog mest Frejas mammas anekdoter (en pärla är när bagardottern som kallas för Kagan ertappas in flagrante på en fest och därefter kallas Pippakagan), men också den lätta ton som genomsyrar hela romanen. Och att känna igen sig i att det viktigaste på Hörby marknad är bigarråer och gräddbullar, det är också kvalitet i en roman, och, som Frejas mamma hade sagt, "det är min själ ente alla som kan skriva så man känner igen saj på det viset".

35. Johan Theorin: Ristmärken

Vi var nog många som inte trodde att Johan Theorin skulle återvända till norra Öland i kriminalromanens form efter att hans kvartett om de fyra årstiderna, som kom mellan 2007 och 2013, var klar. Men efter åtta års uppehåll kom Benvittring, och förra året den här, så man får väl säga att han är igång igen på det spåret. Som förra gången är det den gamle skepparen Gerlof Davidsson och den unga polisen Tilda Davidsson ‒ som är hans brorsbarnbarn ‒ som delvis tillsammans, delvis var och en för sig står för problemlösningen. Här har de också mycket hjälp av Tildas kollega Amor Bashir. För att möjliggöra Gerlofs medverkan är handlingen förlagd till 2001, när han på ett rimligt sätt kan vara i livet, även om han inte längre är så rörlig, och har fått flytta in på ett äldreboende.

Inledningen är om inte rafflande, så i varje fall en öppning i högt tempo. Tilda är höggravid, men av olika skäl hamnar hon och Amor mitt i ett inbrott, som slutar med att han är knivskuren och att hon har värkar. När man är på norra Öland utanför turistsäsong är det lång väg för både polis och ambulans, och hur det ska gå för dem blir nästan det viktigaste ett tag. Men inbrottet har förstås sin betydelse, även i förhållande till de händelser under andra världskriget som berättas i infällda kapitel. Möjligen är de båda spåren i mitt tycke alltför åtskilda alltför länge, även om de förstås av genrekonventionella skäl förväntas löpa samman.

Det här är numera rätt standardmässiga polisromaner, inte de stämningsmättade historier som gränsade till det övernaturliga som inledde serien. Nu är Johan Theorin bättre än många andra i genren, även när han inte är så originell, men det är inte utan att jag saknar det tidigare greppet. Jag kommer till och med på mig själv med att tycka att han kunde ha låtit den punkt som sattes efter fjärde boken stå kvar, och skriva något annat än den här fortsättningen.

34. Olle Josephson: Uppsatsen. Handledning för uppsatsskribenter i svenska och nordiska språk

Det här hör till den kategori blogginlägg som kommer till mest för att få en fullständig dokumentation av min läsning. Den här lilla skriften har till syfte att vägleda den som skriver uppsats i svenska eller nordiska språk, och såvitt jag kan bedöma fyller den det väl. Den är koncis och tydlig och vågar ge handfasta råd i stället för att hamna i "å ena sidan, å andra sidan", vilket uppskattas.